Om



Här är det böcker för hela slanten!¨

Fast inte riktigt hela, man behöver uvecklas, och jag funderar rätt mycket över texter jag hör eller läser som inte är i bokform. Så det kommer att läggas till reflektioner över sånt i bloggen.

Och från och till reagerar men över mänskligheten och då stannar man upp och tänker.. Hur tänkte de nu då?

Hoppas att det ska bli underhållande!

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Bloggar värda att besöka

Har hittat ett par bokbloggar som har massor av variation och intressanta inlägg att läsa.
 
Vår bokvärld har blandat innehåll och man hittar alltid en liten juvel som man blir sugen på att läsa. Bloggen är trevlig och välskriven
 
http://varbokvarld.blogspot.se/
 
Och för er med barn och ungdommar, tala om för den att ta en kliv in i Bokugglans blogg eller varför inte besöka själv och tipsa era ungdomar och välja till era barn!
 
http://bokugglan.blogspot.se/
 
Två bloggadresser värda att spara och besöka ofta!

Igen... några ord om Hans Svensson

I modern tid skulle detta kallas för infotext.

Jag vill tala om för alla att Hans Svensson har varit generös och delat med sig av Bengt i koma i pdf-format. Ni kan klicka er in på Hans sida och ladda ner boken direkt i er dator!!

http://hanssvensson.com/

Ett varmt tack till Hans från oss alla!

 

 

Jo Nesbö och Harry Hole

Varning! Om du inte har läst boken ska du inte läsa den här texten! Blunda och scrolla vidare!

 

Jo Nesbö har skrivit många bra Harry Hole deckare. Och vem har läst en och inte förälskat sig lite i Harry? Denne lite slitne, alkoholiserade människa som har en talang, han kan nosa sig till den skyldige även genom alkoholdimman. Ibland såg han mördaren till och med tydligare genom alkoholdimman. Men i förra boken, Pansarhjärtat, hade han genomgått någon form av mutering så han blev lite superhjälte.

Kvittade hur mycket de slog ner honom och krossade kroppsdelar och bröt fingrar och överlag använde Harry som en slagpåse, så reste han sig upp som fågel Fenix ur askan och segrade över ondskan. Det var lite svårsmällt. 

Så lite orolig var jag nu när jag satte mig ner med den nya boken Gengångare. Jag ville ha tillbaka den lite strulige Harry, inte superhjälten. Efter att ha läst runt 200 sidor, började jag andas lite lättare, förutom att vara helt nykter och varit nykter i 3 år, var sig Harry ganska lik och boken var spännande och jag vände sidorna och hade väl slappnat av och var inte riktigt beredd.

Helt plötsligt gör Harry en Rambo i badrummet och börjar sy ihop sin egen haka! Oron för Harry och hans mutering återkom i full kraft.

Men Nesbö förnekade sig inte. Var lite för mycket superhjälte en bit i boken och upplösningen var inte väntad, för det kunde ju inte vara så ... vi kände ju den här skurken... så det kunde inte vara han.

Med sin vanliga skicklighet och sin farligt sluga hjärna, binder Nesbö samman alla trådar och man sitter där återigen med öppen mun och undrar, hur tusan gick det här till? Är det verkligen rätt?

Och det är det ju, för det har Jo Nesbö talat om för oss. Och med detta säger vi adjö till Harry Hole och tackar honom för de timmarna han gett oss av spänning och kommer att ge mig, för jag kommer garanterat att läsa om och unna mig Harry Hole frossa i framtiden. Och till Jo Nesbö, tack och bra gjort. Det var det enda rätta!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Steven Tyler, Does the noise in my head bother you?

Jag är inget Aerosmith fan, inte heller ett Steven Tyler fan, gillar några av deras låtar. Men så hade jag min rockbiografi period och då snubblade jag över Stevens också. Och jag önskar så att jag inte hade gjort det!

Jag tyckte inte om boken. Från sida ett till sida sista sitter jag med känslan av att han är påtänd (trots alla lyckade avgiftningar!) och flera gånger lyckas han passera gränsen smaklöst, man blundar och tänker frenetiskt, för mycket info, det behövde jag verkligen inte veta!! Men Steven skonar ingen, definitivt inte sig själv för det är ingen vänlig bild han beskriver av sig själv, fast jag misstänker att han tror att han gör just det.

Monologerna är flummiga, den info som skulle kunna motsägas, motar han i grind genom att skriva att det är hans bok så han skriver vad fan han vill och fuck you.

Eller så är det mitt fel. Jag är för känslig och greppar inte storheten i hans känsla för musik och hans stora talang vad gäller lyrik och texter. Om det nu är så att de bara trillade över honom, rann som guld ur hans begåvade hjärna och strupe, så befinner jag mig i skuggan av en storhet och trots detta får jag inte till några positiva vibbar när jag tänker på hans bok. Kanske kan det också bero på min sinnesstämning när jag läste boken. Tänkte många gånger att han kanske är ironiskt, men sen läste om stycket och kom fram till att det var han inte.

Så jag och Tyler hade nog inte blivit kompisar, den person som jag hittade på sidorna tyckte jag inte om. Men kanske säger den något annat till en annan person. Så jag skulle nog inte säga , Låt bli att läsa den, utan försök, se vad du tycker.

Anders de la Motte - ny favorit i bokhyllan

Jag skäms lite, men på något sätt har jag helt missat [geim] av Anders de la Motte när den kom ut. Tack och lov har jag vänner som är uppdaterade och ger mig vinkar om missade böcker.
Nu ligger jag naturligtvis lite efter eftersom det har kommit ut två böcker till efter [geim], men de står uppskrivna på min önskelista, så de kommer snart.
 
Jag gillade verkligen upplägget i [geim], en intrig som aldrig tar riktigt slut utan vävs genom hela boken ända till sista sidan. Och trots att historien är avslutad låter sista stycket i boken en ana att det finns mer att få reda på i det här historien. Det är där jag är nu. Ser fram emot att nystanet med den röda tråden ska fortsätta rulla.
 
Det här är helt klart en modern bok, texten är varvad med amerikaniserade uttryck som långsamt smyger sig i svenska språket för att stanna. Jag tycker om karaktärerna och att vi har en anti-hjälte typ, som trots allt jobbar för det goda, vare sig han vill eller ej. Boken var helt klart en positiv upplevelse och enligt rykten från vänner håller de följande två samma standard.
Det är bara att rusa ut och handla!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den ädla konsten av begränsning

Det var en gigantisk utmaning jag fick av Marie. En utmaning som jag kastade mig över med liv och lust för att snabbt komma fram till att det gick helt enkelt inte göra en lista på 10 böcker som jag tyckte att folk måste läsa innan de går vidare till de sälla jaktmarkerna. Omöjligt, det finns för mycket böcker!

Men trots denna slutsats, vankade jag runt, pillade på böckerna, tänkte och vankade en runda till. Konstaterade lite belåtet att det fortfarande var omöjligt. Tyvärr men "Less is moore" gäller inte när det kommer till böcker. Där gäller det att sluka så mycket som möjligt medan man hinner.

Jag tog en runda till kring bokhyllorna, denna gång med skrivdon och papper i handen. Lät fingret glida över bokryggarna och utan att egentligen tänka, varje gång fingret stannade till och jag tänkte "JA! DEN!" så skrev jag upp den. Och otroligt nog, kom jag upp med en lista på nio böcker som jag tycker att folk borde läsa. Nio böcker eftersom jag redan har skrivit upp Bengt i koma av Hans Svensson i tidigare inlägg.

Men jag vill påpekade å det starkaste att detta är en lista som gäller 2012. Listan är ett levande väsen och kommer att växa, finns fortfarande extremt många bra böcker som jag inte har läst ännu.

#1. Hans Svensson  -  Bengt i koma (se tidigare inlägg)

#2. Richard Bach  -  The bridge across forever -  Richard skriver här om sin egen kärlekshistoria och sökande efter sig själv. En av de tidigaste New Age böckerna. En härlig och oskuldsfull bok skriven med en varm innerlig ton och ganska mycket allvar, innan New Age blev en kassako.

#3. Henning Mankell - Steget efter - Här behövs inget förtydligande. Detta är Mankells absolut bästa Wallander bok. Den av böckerna som man sträckläser och biter av alla naglarna under tiden.

#4. Jens Ganman  -  Blod och död - En liten doldis som jag hittade på rea. Fnissade igenom hela boken som är en ganska så rå satir på alla dokusåpor. Välskriven och fängslande (hihi) intrig!

#5. Michael Connelly - Poeten - En av de absolut bästa seriemördarna någonsin nedtecknade, Poeten slår till och med Hannibal Lecter. En av Connellys mästerverk.

#6. Hannah Green - Ingen dans på rosor - 1950 talet, Hannah är i tonåren och hennes schizofreni bryter ut. Föräldrarna kör henne till sjukhuset och lämnar henne där. I boken beskriver hon om vården och det långa arbetet tillbaka till en liv. Ett liv där sjukdomen inte står i fokus och styr. En underbar bok.

#7. Terry Pratchett  -  The last continent  -  Jag har tidigare skrivit att om man ska läsa Pratchett så ska man börja med Eric och det tycker jag fortfarande. Men om man har blivit lite biten av Discworld och fnissat sig igenom Eric och har lust till mer, då väljer man The last continent och följer med Rincewind på en resa i Discworlds Australien. Här finns allt, känguru, långa kvinnor mer stora fötter och håriga ben, hattar med korkar hängande ner från brättet, evig öken utan slut och smörgåsar med jordgubbssylt till Rincewind stora lättnad. Mer säger jag inte!

#8. Arto Paasillinna - Kollektivt självmord -  En av Paasillinas mästerverk!

#9. Gregory David Roberts - Shantaram - En förtrollande och medryckande skildring av Indien och en liten bit av Roberts eget liv. Jag läste från pärm till pärm utan uppehåll nästan och den är så bra skriven att man kunde känna lukterna som han beskrev och fick en att längta till Indiens slum. Absolut värd att läsa!

#10. ?????? Måste gardera mig och lämna en plats öppen, ifall jag hinner hitta något absolut sensationellt de sista två månaderna av året!!

 

Höstens biografi ¤ 1

 

 

Ja som ni ser! Tommy Körbergs, Sjung tills du stupar! Är definitivt ett måste!
Blev mycket uppropstecken där, men det har den boken väl förtjänat.
 
Redan när man börjar läsa boken så hör man Tommys röst i texten och det får en att läsa intesivt och ta till vara varje ord. Här är en mogen Tommy Körberg som kommer fram i varje sida, i varje ord. Han skräder inte med orden, varken vad gäller de som retat upp honom genom åren och definitivt inte vad gäller sig själv. Men insikt, ironi och humor berättar han sin historia utan att det blir för personligt påträngade eller för ytligt.
 
Man skrattar hjärtligt medan man läser och ändå anar man den lite mörkare delen av Tommy Körberg mellan raderna. I boken har han dock valt att bara nämna det utan att rota ner sig i det och det är nog bra, det mörkret hade nog överskuggat.
 
Och vill man ha en mer handfast hänvisning till varför man ska läsa Tommys biografi, så säger jag bara, ni får lära känna Gunnar och det är en bekantskap som man kommer att ha med sig länge.
 
Och skulle inte det heller räcka, så läs den för språkets skull. Svenska när den är som bäst och när den flyter som poesi genom hjärnan när man läser boken. Önskar att alla skulle vårda språket på det viset!
 
Samtidigt, som så ofta händer, får jag uppslag för nya böcker som jag behöver läsa och det fick jag här också. Jag måste skaffa en biografi om Ted Gärdestad.
 
Biografier i höst som är ett måste. TOMMY KÖRBERG, SJUNG TILLS DU STUPAR!

 

Nu har jag gjort det så enkelt för er, att det är bara att klicka på bilden av boken, så vips kommer ni till Adlibris och kan beställa boken!

... och nu Fantasy! Så har jag det gjort!!

Som alla trogna läsare har förstått så har jag vältrat mig i fantasy världen och jag är ganska säker på att min åsikt vad gäller böcker som man måste läsa inom den genren kommer att hålla rätt länge.
 
1. Joe Abercrombie! Ett absolut måste! Det enklaste är att börjar från början och ta tag i "The blade it self" första boken i triologin First Law. Sen är det bara att fortsätta med de sex följande. Om man är lite som jag så kommer man inte kunna låta bli att läsa resten. Man blir störtförälskad i karaktärerna och till slut kommer man att hamna där jag är nu, läst ut sista boken och väntar på nästa som lär ta lite tid på sig innan den kommer.
 
2. Terry Pratchett! Dessa två delar min fantasy första plats. För en mer ingående presentation av Pratchett skrolla ner till ett tidigare inlägg och läs där. När det gäller Pratchett behöver man inte börja med första boken tvunget, eftersom de första två böcker är lite trevande medan han bygger upp sin Discworld, fördelen med dem är att Rincewind är med. Trollkarlen som kan säga "hjälp" på 15 olika språk och springer snabbast ifrån än till något. Vill man ha en liten smakbit så kan man läsa boken Eric, där Rincewind ger sig ut på en resa i tiden med en liten demonjägare. Boken innehåller ca 100 sidor och fräschar upp ens historiska kunskaper samt bjuder på en massa goa skratt. Även dessa är bäst i originalspråk eftersom de i översättning är anpassade till tonåringar och mycket av humorn och ironin försvinner.
 
Dessa två härliga fantasy författare bör absolut hamna på er lista att läsa innan jag dör!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hans Svensson

Jag har lite svårt att begränsa mig till ett visst antal böcker som jag tycker att man ska läsa innan man dör, och det är trots allt bara 2012, det hinner säkerligen komma massor med böcker som jag tycker att man ska ha läst innan man dör och får tillgång till det stora himmelska biblioteket. Därför kommer jag att lista det hela lite annorlunda.
 
Jag börjar med en enkel en.
 
Hans Svensson!
Till dags dato har Hans skrivit tre böcker. Bengt i koma, Det obrytbara mönstret och Erik Johannesson.
 
Måste erkänna att jag av de tre har bara läst två, eftersom den tredje kom när jag hade påbörjat min fantasy maraton.
 
Helt klart outstanding är Bengt i koma, den måste man bara läsa!!
Jag kan inte riktigt gå in på varför jag tycker att ni absolut ska läsa den för då ger jag bort för mycket av historien. Men än idag (och det är några år sen jag läste den) kan jag känna den kalla kåren som rinner längs ryggen på mig när hela handlingen ändras och man torkar bort svetten från händerna, tar upp boken och fortsätter hetsläsa till slutet för att kunna nicka lite instämmande när Hans binder ihop det hela med en vacker rosett.
 
Så Bengt i koma av Hans Svensson är ett måste!!

Planer!

Min trogna läsare Marie, har verkligen gett mig en utmaning som jag tänker anta! (se gästbok)

Har redan börjat fundera kring vilka böcker som jag tycker att ni alla måste läsa innan ni dör! Listor kommer att dyka upp här på bloggen inom kort!

Sen sist har jag varit på en liten utflykt till Malmö SciFi bokhandel och haft den stora äran att få träffa Joe Abercrombie in person och fått förtur på hans nya bok, som ståtar här i bokhyllan och väntar på att bli läst. Fick alla böcker signerade så nu gäller det att skaffa en glasbox och ge dem ett skyddat hem! Tror att jag ska ta kontakt med Towern i London och be om tips.. bara skojar. De kommer i varje fall hamna bakom glasdörr i bokhyllan, det är det bästa jag kan erbjuda dem.

De senaste dagarna har Mark Billingham varit i mitt läsfokus. Hans deckare om  Tom Thorne är lika bra som alltid och Billingham håller en hög standard på sina deckare, alltid med en trevlig och oväntad knorr på slutet. Det trevliga med Billinghams karaktärer är att man känner igen sig i dem och just detta att man kan nicka igenkännande ger en extra tyngd åt boken. Så Billingham står sig och jag ser fram emot hans nästa bok!

Nu ska jag fundera lite på listorna och vilka genre jag vill ta upp. Hörs snart igen!!

Till min trogna läsarskara!

Jag har fått påtalat av en av mina trogna läsare att hon efterlyser lite mer varierande texter här på bloggen. Hon tycker att det har varit för mycket fantasy den sista tiden och vem kan säga emot henne? Inte jag, jag håller fortfarande på att ta mig igenom George R.R Martins sista bok.
 
Men för att variera mig lite så att alla blir glada och nöjda så tänkte jag titta lite framåt i tiden, på vad man kommer att kunna fylla höst och vintermörkret med.
 
Hösten är tydligen en tid för biografier. När jag gick förbi bokhandeln härom dagen stannade jag till och frös fast och bara ville ha.
 
Tommy Körbergs biografi kommer säkert att vara fängslande och ge en insikt i svensk nöjesindustri från en privat vinkel. Enligt vad Körberg själv har sagt i intervjuer, så har han berättat sin historia helt sanningsenligt. Så det ska bli spännande att ta del av.
 
Mick Jaggers brokiga liv har också kommit ut i bokform. Och eftersom jag har läst Keith Richards version av händelserna och intrigerna i Rolling Stones, ska det bli kul att jämföra med Jaggers syn på det hela och se hur mycket de är överens om.
 
Jimmy Hendrix liv har kommit ut i bokform. Skrivet av hans bror. Eftersom jag inte vet speciellt mycket om Jimmy Hendrix så ska det bli kul att fördjupa sig i hans historia.
 
Och till slut, så ser jag fram emot att läsa Herman Lindqvist bok om hans liv. Jag har med glädje tagit del av hans kåserier, hans berättelser om livet som utrikeskorrespondent och av hans berättelser om svensk historia. Han skriver med schvung och flyt och det är alltid ett nöje att slå upp en av hans böcker.
 
Denna godisblandning hittade jag i fönstret till bokhandeln och det är den som kommer att inrama resten av mitt läsår, bland annat får jag väl säga. För jag har några fantasy författare till att plöja igenom och bedömma. Och snart är det dags för Abercrombies besök i Malmö. Det är också något att se fram emot.

En liten reflektion...

Trots att jag har läst fantasy så att det har skummat ur öronen på mig den sista tiden, har jag ändå hunnit med en av mina favoriter, Robert Crais senaste Pike deckare.
Och trots att jag verkligen gillar Elvis Cole och Joe Pike fick jag en för mig ovanlig frågeställning i skallen när jag hade läst färdigt. Hur länge ska de hålla på? Elvis håller fortfande på med sina katas och är fortfarande lika rapp i käften som alltid och Joe Pike är fortfarande den tyste starke mannen som klarar av alla fiender som kommer i hans väg. Tatueringarna på axlarna har inte behövt fyllas i, han är fortfarande vegetarian och han lyfter foirtfarande bara på luren utan att svara och lägger på utan att säga hej då. Och jag undrar, när ska han börja få ont i lederna efter alla slagsmål och alla räder i djungeln och när ska Elvis vakna en morgon och vara på dåligt humör och inte alls ha lust att slänga sig över första bästa fall som hamnar på kontorsbordet, där Benjamin Syrsa står vakt och har gjort så i många böcker och klarat sig igenom alla räderna och slagsmålen som avgjorts på Elvis kontor.
 
Och när jag hade kommit så långt så tänkte jag Lawrence Block, som har skrivit ännu fler böcker om Matthew Studder än vad Crais skrivit om Cole och Pike. Och skillnaden är att Matthew åldras, han har ett liv som utvecklas parallelt med hans fall, han har en kvinna som utvecklas med honom och alla i hans omgivning känner av åldern och det är helt ok. Till skillnad då till Cole och Pike. De är käcka, mystiska (Pike) och sexiga (båda, fast mest Pike), men de står stilla på sin tidsaxel. Deras äventyr skulle kunna ske inom loppet av ett halvår tätt efter varandra. Lite trist är det att man blir lite för mätt på personligheterna. Och kanske är det så att när en författare har hittat någon som funkar, så har de svårt för att släppa loss dem och låta dem gå i pension, vilket är lite synd.
Så nu ska jag uppmana författarna... Skapa nya personligheter.. !!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy fortsätt igen...

Jag säger bara en sak vad gäller fantasy

ABERCROMBIE RULES!!

Jag har nu kommit halvvägs i bok nr 5 i George R.R Martins stora fantasy epos och känner mig färdig att ge ett utlåtande.

Böckerna var bra, persongallerin var också bra, även om det var lite väl omfattande. Men nackdelen är att även när jag nu har snart läst ut 5 böcker så är sagan inte all. Fortsättningen kommer och det blir lite för långdraget, för mycket att hålla reda på och många små roliga detaljer som man missar i mängden av information. Det är precis som de säger, ibland är mindre bättre, fast det låter bättre på engelska, less is more.

Alltså är Abercrombie fortfarande i ledning på delad första plats med Pratchett.

Vad gäller Abercrombie så kommer en ny bok i nästa månad och om allt går som det ska, så får jag träffa honom den 8 oktober på SF bokhandeln i Malmö. Det gäller att hålla tummarna.

Nästa fantasy författare som står på tur är Robin Hobb. Tiden får utvisa vilken placering hon får på fantasy listan.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

...... fantasy rapport!

Vad gäller min fantasy läsning och målsättning, så är jag snart färdig med The Clash of Thrones (bok 2), och ser fram emot att få börja på bok 3, som enligt rykten ska vara den bästa av dem.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vistexter

Vi är omgivna av ord och text och jag tror att vi tar det för givet och inte alltid lyssnar på vad det är som sägs och vad det är som låter.

Jag råkade ut för det nu för ett tag. Man lyssnar på radion och nynnar med och tänker, rätt skön låt,och sen börjar man göra något annat och musiken sätter sig i skallen och man fortsätter nynna och sen glömmer man bort det till nästa gång man hör det på radion och tänker.. "javisst ja, det är ju den som var så bra!"

Och en dag så satt jag i bilen på motorvägen, fanns inte mycket att göra än att hålla koll på trafiken och hastigheten och nynna med i låtarna på radion. Det var första gången jag hörde texten..... och när jag hörde den spelas upp igen i huvudet nu avskalad av musik... så tänkte jag.. det där är ju jag, så känner jag ibland men har inte kunnat förklara det...

 

Klicka på bilden av Melissa och lyssna på henne samtidigt som ni läser texten!

jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett val
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
de ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nån
och jag kan ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad de tänker; "är hon sådär jämnt?"

jag kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

 



 

 

Och visst är texten talande? Jag har kortat den lite och inte tagit med refrängen, eftersom jag var ute efter den rena talande texten. Jag vet inte hur andra upplever det, men jag kan känna att när jag läser texten så kan uppmaningen att komma till en, vara riktad mot vem och vad som helst, behöver inte vara en äkta hälft som man har ett romantiskt förhållande med.

Texten i sig är så vacker att man bara kan sätta sig och reflektera över den och den ger alla något,  det är jag fullständigt övertygad om. Plus att det är trevligt med en visa som står sig stark mot de andra musik stilarna som råder nu.

 

 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

.... och nu tar vi en deckare


 
Jack A Kerley har allt som dagens deckarförfattare ska ha. Hans persongalleri är färgstarkt och man fäster sig vid dem direkt. Hans debutbok The hundredth man, är en intesiv jakt på en seriemördare som ger oss läsare möjlighet att lära känna huvudpersonerna. Carson Ryder, som tack vare sina barndomsdemoner har utbildat sig till psykolog och ägnar sig åt extra besvärliga fall tillsammans med sin partner Harry, som genom sin färggranna klädsel lyser upp tillvaron. Carson har även till sin hjälp sin storebror, Jeremy. Jeremy är lite speciell och jag ska inte skriva för mycket om honom och förstöra läsupplevelsen för er.
Kerley har ett enkelt rättfram språk som är lätt att lösa och tack vare sinnrika intriger och extra galna mördare, vänder man sidorna medan man håller andan och sträckläser till slutet.
Jag har läst samtliga böcker till dags dato och i varje bok lyckas han överraska och sätta en liten extra knorr på både persongalleri och handling. Kerley får helt klart en plats på deckarförfattar listan.

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ännu en till fantasy listan

Nu har jag avverkat nästa mål i min fantasy forskning. Har läst ut första delen av George R.R. Martins 5 delars epos. Helt klart godkänd, härliga personligheter som man fäster sig och lär sig att hata direkt. Historien flyter på även om handlingen är uppdelad per person, så hänger man med bra. Jag kände tydligt av viljan att få veta mer direkt, och pestade då vännen som rekommenderat boket för att få försäkringar om att favoritpersonerna lever länge. Och det kommer de att göra! Tack och lov. Hade planerat att läsa lite annat emellan men det blev inte så, tog nästa bok direkt, kunde inte vänta.

Den upplevelsen gör att R.R. Martin hamnar på andra plats bland fantasy författarna. Helt klart bättre än Rothfuss, tyvärr Rothfuss!

Satt och läste en recension gällande en bok av Neil Gayman och blev lite irriterad när kvinnan som skrivit, tolkade den sociala samhällskänslan och politiska oron som undergrävde hela handlingen (kursiva markeringen är mitt eget påhitt, stod inte riktigt så).

Och sen när jag satt här och tänkte på fantasyböckerna insåg jag att jag gör precis samma sak. Fast kanske inte så djupgående. Men jag undrar över, varför är det så att i fantasyböckerna är alla personerna så hiskeligt unga och beter sig så fruktansvärt vuxet? Fantasy i sig som genre är lite saga för vuxna, så kanske ligger det i en strävan att göra boken mer barnvänlig. Eller så är det så att författarna tar fäste i mörka medelåldern då levnadsgenomsnittet var väldigt lågt.

Sen konstaterade jag att Abercrombie och Pratchett inte använder sig av unga jättevuxna till skillnad från Martin och Rothfuss och upptäcker att jag tycker om deras böcker bättre än de andra två. Framför allt föredrar jag Martin framför Rothfuss, eftersom jag tyckte att det var väldigt störande med de ständiga påminnelserna om huvudpersonens låga ålder.

Men jag kommer ändå fram till att viss fantasy är helt ok, men jag är tacksam för att jag har vägledning som pekar ut de böcker som är ok att läsa. Tror att man skulle kunna gå på hur många minor som helst.

Fortsätter dock ihärdigt med Martin eftersom jag måste bara få reda på hur det går för dem alla! Och avslöjar här en hemlighet, jag gillar verkligen drakar! Där jag kan känna ett visst motstånd mot för mycket magi som spårar ur, älskar jag varje gång en drake kommer in i handlingen.

Kul i Juli och Madaroarna


 
Den enda jag har hittat från Helsingborgs Kul i Juli. Madaroarna "kända från teve" och en trogen läsare av denna blogg (den ena av dem). Tagit mig friheten att beskrära bilden och bara visa det som viktigt. Önskar att det fanns fler bilder att välja mellan.
 
Ser fram emot nästa år och fler bilder!!

Som tur är så har jag tumme med stjärnorna "kända från teve" och har fått en alldeles förtjusande bild! Håll till godo!

 

Våra favorit Lucior utan sina ljuskronor,men de lyser vackert i alla lägen!

(trogen bloggläsare till vänster)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy listan

Man ska ju ha en lista och eftersom jag är rätt ny på det här med fantasy så är detta min börja på lista.

¤1 Terry Pratchett och Joe Abercrombie

Pratchett för att han har en härlig generaliserande uppdelning på sina karaktären, Diskvärlden är häftig, Rensvind är den mest otrolige trollkarlen någonsin och för att han i sin text visar en gedigen kännedom om hur vi människor interagerar med varandra och för den ljuvliga ironin som flödar som en röd tråd genom texten.

Aberbrombie för att hans karaktärer är så knivskarpt tecknade och trogna sin personlighet hela vägen genom. Magin hos Abercrombie är hans sätt att beskriva slagen, människorna och mötena på ett rakt och ärligt sätt som inte går att missförstå. Och han ger en en total läsupplevelse som man absolut inte vill vara utan när man kommer till slutet.

¤2 Neil Gayman, honom har jag helt förbisett som fantasy författare trotts att jag har läst honom. Kom underfund med det här om dagen när jag läste en mycket dålig recension i HD. Gayman skriver sagor för vuxna, gärna lite förtrollade och svärmiska. Men hans böcker är bra och värda att läsa.

¤3 Patric Rothfuss, helt klart läsvärt även om man i varje fall i andra boken skulle vilja fara fram med en rödpenna ibland och rätta till, stryka lite och ta redigera bort en bit.

Nu ligger George RR Martin på nattduksbordet så det blir min nästa fantasy utmaning. Ska bli spännande att se var han hamnar på listan?

Fantasy fortsätt....

Nu har jag avklarat delmål två i min fantasy utveckling. Jag har läst Patric Rotfhuss, Name of the wind och The wise man's fear.


                              

The name of the wind, började bra, man började i nutid och fick följa huvudpersonen under tiden då han som en ikognito krogägare träffar på en skrivare som har sökt efter honom och vill teckna ner legenden om honom. Vilket Kvothe (huvudpersonen går med på).

Historien om hans liv startar när han är i sjuårs ålder och reser runt med sina föräldrar som äger ett resande sällskap. Under dessa resor kommer han i kontakt med en man som studerat på det stora Universitet utanför staden Imre. Den stora dragningskraften för Kvothe är Universitets stora Arkiv där alla världens skrifter är samlade.

Han är nästan på väg dit, när ödet griper in. Mannen som undervisade honom på deras resor, träffar en kvinna och gifter sig med henne. Och några veckor senare blir Kvothes föräldrar dödade, av en som man trodde utdöd sort av krigare.

Jag hoppar lite fram i handlingen nu.Först upplever han några svåra år som hemlös i en storstad där han klarar sig på grund av sin list.  Han kommer till universitetet och blir intagen, tack vara sitt snabba intellekt och snabba rappa svar och inte minst genom sin egen starka vilja att få svar på alla världens frågor och framför allt på frågorna om männen som dödade hans föräldrar.

Naturligtvis skaffar han sig en ärkeovän där som går till slut så långt att han försöker döda honom. Efter att ha tagit hämnd för detta blir han tvungen att lämna universitetet.

Även en kvinna förekommer i boken, men hon är väldigt flyktigt och dyker upp lite här och lite här helt utan sammanhang och det är inte lätt att lära känna henne.

I bok nr 2 The Wise man's fear fortsätter handlingen från bok i, och här har Rothfuss tagit sig lite vatten över huvudet. Texten följer inte en röd tråd, utan man får följa med på olika äventyr som han är nästan tvungen att utföra för att få en förmyndare vars namn kan öppna dörrar för honom i fram tiden.

De här äventyren leder honom till att jaga vägbanditer som han tar hand om genom sin sympati (magi). Efter att detta uppdrag är fulländat så går han vidare till kanten av kartan och hamnar i ett samhälle där han lär sig stridskons och får lära sig en annan sort livsåskådning som man ska leva efter för att vara en sann och trogen krigare.

Till slut beger han sig dock därifrån, träffar sin förmyndare och blir förskjuten av honom eftersom dennes hustru inte tyckter om honom. Men ändå har har ett ekenomiskt stöd så att han kan fortsätta studera på Universitetet. Han återförenas med sina vänner och sin kvinna, men, slutet av boken binder inte ihop hela historien på ett ordentligt sätt. Det blir lite antiklimax.

Rothfuss har dock ett vackert och poetiskt språk som även om man tycker att boken i slutet börjar bli lite långdragen fortsätter läsa. En sak som störde mig genom båda böckerna var hänsyftningarna på Kvothes låga ålder i motsats till hans handlingar. Det stämde inte helt för mig.

Men på det stora hela är det en trevlig läsupplevelse även om jag inte kommer att vänta otåligt på nåsta bok... Men det kommer att vara trevligt att veta att den finns om andan skullle falla på!

 

 




 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En liten parantes

Innan jag fortsätter med min nya förälskelse, fantasy, måste jag bara få göra en liten parantes för en bok som jag snubblade över av en händelse och som jag aldrig hade köpt om jag sett den i en bokhandel (kallas att shopa efter omslag).
 
Boken är Friedrich Glausers(1896-1938) samlade skrifter Morfin + Överkonstapel Studer
 
Snubblade över en bokrecension i Helsigborgs Dagblad en tidig morgon för några år sedan.
Boken handlar om författarens eget tragiska liv och hans morfinberoende. Man har samlat utdrag ur han utgivna skrifter. Här får man även läsa läkarunderlag och diagnosbeskrivningar som gäller författaren när han vårdas för sitt missbruk. Han tar även med en på en resa genom sitt lidande och dessa två olika synvinklar på hans liv väver en livsteckning som påverkar.
 
Överkonstapel Studer är en schweizisk polis, med en kronisk magåkomma. Hela noveller är mörk och dyster och är nog ett trevande försök att skriva en spännande novell. Studer är mycket bra tecknad, man kan lätt se honom framför sig, men resten av texten är lite höljd i dunkel så här några år efter att jag har läst den. Ändå har jag en känsla av det finns ett litet guldkorn i den här boken. Och så fort min besatthet med fantasyn har blivit lite mättad, ska jag ta mig tid att läsa om den här boken och se vari guldkornet består.

Nyhet på bloggen!

Kära läsare!

Eftersom ni är en växande skara (+1 den här veckan!!) Har bloggen nu fått en gästbok, lättare att samla intryck och åsikter.

Jag förväntar mig att ni som kommer på återbesök, bevisar att ni har hittat knappen till bloggen och skriver en trudilutt!

Er Bloggerska

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy.. igen

Som jag redan har skrivit omfattar min fantasy värld, Terry Pratchett, eller om man nu ska vara riktigt tydlig, har omfattat.

Jag har sett ljuset och blivit omvänd!

Hur?

Genom en vän som rekommenderade Joe Abercrombie. Alla ni som nickade instämmande när ni läste mitt inlägg om fantasy tidigare, sluta hålla med mig. Det finns andra fantasy böcker som är värda att läsa och som är underbart underhållande och får en att hålla andan av spänning.

 

Joe Abercrombie

by Lou Abercrombie

Abercrombies böcker har en förmåga att mana en att läsa vidare snabbt för att få reda på vad som har hänt, samtidigt tittar man oroligt hela tiden på den krympande massan av sidor som för en till slutet. Eftersom man inte vill att den ska ta slut.

Jag började med The First Law triologin      

 
    

I The Blade Itself får vi träffa personerna som följer oss på den spännande, otroliga resan genom alla tre böckerna.

Den första är Inkvisitören Glotka, som ibland är grym, ibland ömklig och ibland en gentleman. Glotka har en historia som är vävd in i böckerna och ens egna känslor gentemot honom förändras ständigt medan man läser. inte för att jag vill avslöja något av böckerna om ni inte har läst dem, men det händer att han gör något gott, inte ofta.. men det händer.

Nästa persongrupp är Nordmännens lilla stridsstyrka som precis i början på boken har blivit av med sin ledare. Den gruppen består av den perfekta sammansättningen av en grupp och ändå så grälas det. Den som med sitt lugn och ett lugn som håller sig genom vilken situation det än må vara är Dogman, gruppens scout. Jag kan inte göra dessa personligheter rättvisa i att beskriva dem här, de måste upplevas och insupas, man måste använda sig av det inre ögat för att skapa sig en egen bild.

Logen är den försvunna ledaren, så nu har jag avslöjat det, han lever. Men det spelar ingen roll eftersom ni snabbt i början av boken kommer att få reda på det. Logen är den obesegrade kämpen, som har alla ärr på rätt plats att visa upp för det. Det är inte för inte de kallar honom  The Bloody Nine. Hans egen livsmetafor är.. man måste vara realistisk om dessa saker.

Den sista som jag tänkter nämna och som också är med genomgående i böckerna är Bayaz, han har kraften, han kan få saker gjorde på sitt sätt genom att fuska med magi eller på något annat sätt, men det delar han gärna med sig av själv genom böckerna, så det behöver inte jag upprepa här.

Det krigas, det smids planer, den ena förråder den andre, politiken är på hög nivå. Man upplever Nordmännens hårda värld, med mörka skogar och också som platsen för ett stort slag.

Man får uppleva den civiliserade världen i staden, nåja, sån som den nu är. Och hela tiden minst en gång per sida, ryser man till när man läser en grafisk beskrivning av ett slag där man verkligen inte tar några fiender. En bra fiende är en död fiende och inget annat. Och sen skrattar man högt, nickar lite igenkännande vad gäller persondrag, och hela tiden har man hjärtat i halsgropen för att boken ska ta slut för fort.


 

I nästa två böcker stiftar man bekantskap med nordmannen Shivers som har gett sig ut på en lång resa för att bli en bättre man och han får verkligen kämpa för att bevisa att han kan...

Hans sällskap är Montcarro, den kvinnliga strategen, född till att vara en ledare i lyckade slag och vinna dem alla med sin list.

I Best served cold, inleds historien med ett otroligt fult förräderi, och sen rullar det på, list, slughet, styrka och de rätta människorna vid sin sida krävs för att det här udda paret ska överleva ända till slutet, även om det inte blir riktigt som de har tänkt sig från början. Uppfinningsrikedomen i böckerna är på topp, persongallerien helt uderbart intagande, precis som i triologin och hela tiden har man samma rädsla för att boken ska ta slut för snabbt.

I The Heroes, möter vi Shivers igen. Nästan hela boken är ägnat ett enda slag, det om The Heroes, och det är ett slag som slår hårt, både för de givna motståndarna och mot läsaren. Det är spännande, rått, oväntat och man älskar det! Eller jag i varje fall!

Språket är givetvis engelska, tror att de här böckerna men det underbara ironin och humorn, hade förlorat för mycket i översättning.

Nästa bok av Abercrombie kommer ut i höst, ibland önskar man att författarna hade kunnat skriva lite fortare!

Avslutar med en recenssion skriven av en av Abercrombies kollegor inom fantasy genren. Fasktiskt så står han näst på tur att skriva om, Patric Rothfuss.

 

"The books are good, really good. They pulled me in. Well-developed world. Unique, compelling characters. I like them so much that when I got to the end of the second book and found out the third book wasn’t going to be out in the US for another three months, I experienced a fit of rage, then a fit of depression, then I ate some lunch and had a bit of a lay down."

—Patrick Rothfuss, author of The Name of the Wind


                                             

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Besvikelse

Det kanske inte är riktigt vad man skulle börja med, men det är lika bra att ha det gjort, så kan man fortsätta att berömma sedan.
 
Det händer inte ofta att en bok är en besvikelse, men den här var enorm.
Med förväntan köpte jag Heike.B. Görtemakers bok om Eva Braun, kvinnan som älskade Hitler.
 
Eftersom jag har läst rätt mycket om den inre kretsen, trodde jag att här skulle komma en inblick som inte har funnits innan. Men ack vad jag bedrog mig!
Boken kunde lika gärna heta, Hitlers inre krets, för det är just det den handlar om. Inga nya insikter, bara urdrag ur redan skrivna böcker, ibland kändes det som om man läste en bok som redan var läst.
 
Eftersom den här boken kom ut 2010 i original, kan man utgå ifrån att författaren sett filmen, Hitlers sista dagar. Beskrivningarna i boken av händelserna i bunkern, är näst intill identiska med förloppet i filmen.
 
Kanske är det så att alla källor vad gäller den inre kretsen är uttömda, det som är känt har blivit skrivet redan och de böcker som kommer ut numera, är bara sammanfattningar av tidigare böcker.
 
Detta är garanterat en bok som inte kommer att läsas om!

Återkomst!!

Som alla mina trogna läsare (3 st) har uppmärksammat har det varit tyst på bloggen ett tag... nåja ett år.. men tiden går snabbt. 

Har ofta tänkt på att tag i det och skriva vidare, det finns ju så mycket att skriva om, men på något sätt har det inte blivit av.

Ända tills i onsdags, när det trillade in ett mail som meddelade att sidan som bloggen låg på skulle slopas. Blev lite fart på mig då, kunde inte låta alla åsikter och visdomsord gå förlorade! Så nu har jag flyttat till Bloggo.nu. Verkar vara en mycket trevlig sida och jag tror att jag kommer att trivas här, om inte annat så har det fått igång mig igen och jag har fått lusten att skriva tillbaka.

Även om det har varit bloggfritt så har det långt ifrån varit bokfritt. Har hittat några nya spännande författare, har fått äta upp ett av mina ståndaktiga, ska aldrig läsa den genren, det passar absolut inte mig och tack vare nya bekantskaper och nya flöden i livet, har min litterära medvetenhet vidgats och jag njuter för fullt.

Så framöver blir det lite nya deckare och det stora stegen som låg i min "ska aldrig" lista, det blir fantasy, rätt mycket av det faktiskt.

Men jag nöjer mig med den här korta återkomst texten. Böckerna och författarna kommer snart!

Kul att vara tillbaka, och om nu just du som inte tillhör mina 3 trogna läsare, skulle råka komma in här på bloggen, skriv en kommentar, även om du tycker att jag är tråkig!

Vi hörs snart.

Så… vad har hänt sen sist?

Torsdagen den 21 Juli 2011

Det är den frågan som jag förväntansfullt väntar få svar på varje gång jag öppnar en bok av någon av mina författarfavoriter. Jag har några stycken som ingår i min egen lilla vänkrets och vars liv jag tycker om att följa vid sidan om intrigen i boken.

Några exempel är John Sandfords Lucas Davenport och Virgil Flowers. Lucas har jag följt sen första boken. Ex hockeyspelare som blivit polis, har förmåga att kryssa framgångsrikt mellan sitt eget sätt att lösa brott och det politiskt korrekta. När jag träffade honom i bok ett, var han lite deprimerad, höll på att bygga upp sitt bankkonto genom att skapa datorspel, så att han kunde bekosta sina svindyra kostymer och andra manliga accessoarer som han anser vara livsviktiga och flaxade från den ena kvinnan till den andra. Numera har han blivit en stadgad man med fru, son, adoptivdotter med skinn på näsan och en baby på väg. Han löser fortfarande brott genom att snirkla sig genom lagen med ena foten utanför.

Virgil Flowers är en ny bekantskap som dör upp i en Lucas Davenport bok och blev tydligen så omtyckt att han fick egna böcker. En charmig avslappnad utredare som inte tycker om vapen, älskar kvinnor (väldigt mycket!) varit gift ett antal hemliga gånger men förmodligen mer än fem, eftersom han bara inte kan låta bli att gifta sig eftersom han är övertygad om att denna kvinna är den allra mest rätta för honom. En härlig personlighet som bär upp ansvaret som huvudroll i boken med bravur.

Omkring dessa två finns en hel persongalleri med vänner och bekanta som för böckerna om dessa två så totalt olika män så trevliga och läsa. Sen är intrigen helt underbart och fylld med mördare som man måste ha en ruggig fantasi för att hitta på och den har alldeles uppenbart John Sandford.

Det är ju så populärt med listor nu för tiden och om detta skulle vara en lista så är Stanford min etta, men han delar första platsen med Robert Crais.

Även Robert Crais har ett radarpar som får mig att undra vad som har hänt sen sist. Elvis Cole och Joe Pike. Dessa två ytterligheter i manlighetens sfär. Elvis, charmigt, tjattrande och full med bitande ironi som han slänger över skurkarna utan att blinka, hur illa han än ligger till. Och Joe Pike, den tyste starke mannen som alltid klär sig i kläder av samma snitt, jeans och sweatshirts med avklippta ärmar så att hans två röda pilar som han har tatuerat på överarmarna och visar vägen. För Joe Pike finns det bara en riktning och det är framåt, vad som än står i vägen för honom, han viker inte undan för någon eller något. Även Joe har väckt så mycket uppmärksamhet att Robert Crais har låtit honom vara huvudperson i ett par av böckerna och låtit sina läsare lära känna honom lite bättre.

Naturligtvis är det ju så att dessa ovanstående personligheterna är undertecknats hemliga förälskelser, för man kan bara inte låta bli att bli lite kär i dem när man läser om dem.

Min tredje plats vill jag ge till Lawrence Block som även han har en helt underbar persongalleri, vars antidetektiv Matthew Scuder vandrar på New Yorks gator och löser brott. Matthew, en fd polis som har supit bort familj och hem och som ett par böcker in i serien ser till att nyktra till efter att ha upplevt några hemska delirium och fått minnesluckor som skrämde honom. Hos Lawrence Block är det inte så mycket en förälskelse som uppstår utan en känsla av att vilja vara där, på plats. Speciellt efter att Matthew medan han löser konstiga gåtor går till olika AA möten över hela New York. Och medan jag läser hans böcker så uppstår en nyfiken och en känsla av… ”jag vill vara där, jag vill uppleva just den här stunden” och då är det bra skrivet, jag känner det ända ner till tårna. Det är lite noir känsla över Blocks böcker, man rör sig inte i det fashionabla Manhattan livet. Och för Matthew finns inga lagar, han löser sina brott på sina egna villkor med bara ett mål i sikte och det är rättvisa och klarhet. Han har ingen prislista utan låter den som vill anlita honom betala vad den andre tycker att det är värt och en tionde del av arvodet går direkt ner i en kollekt på just den kyrkan som ligger i närheten som Matthew råkar passera. Som sagt böckerna är fulla av stämning och även det fula, svarta, smutsiga blir vackert.

Sen finns det naturligtvis hur många fler som helst men det skulle ta en evighet för mig att skriva om alla. Nu ligger där dock en ny Sandford på hyllan färdig att läsa och nu undrar jag nyfiken… sååå??? Vad har hänt sen sist???

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En liten raritet i bokhyllan

Måndagen den 13 Juni 2011

Jag äger en bok skriven av Hans Svensson, och det är det inte många som kan skryta med. Eftersom böcker är ett ofta förekommande samtalsämne på jobb, blev jag glatt överraskad och mycket nyfiken när en kollega till mig berättade att hennes väninnas man hade skrivit en bok. Nyfikenheten växte och efter många om och men bestämde jag mig för att köpa en jag också. Så i dagsläget är jag ägare till ett signerat exemplar som är nummer 23 av 25. Boken är nämligen inte utgiven på förlag, utan Hans har låtit trycka upp ett antal exemplar själv.

Det är allmänt bekant att de första raderna i en bok är avgörande för att fånga läsaren och väcka nyfikenhet och lust att fortsätta läsa vidare. En av de som tillhör de mest berömda är Selma Lagerlöfs inledning av Gösta Berlings saga.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Och detta väcker naturligtvis nyfikenheten och viljan att läsa vidare.

I min självutnämnda amatörlitterära expertis, vill jag med bestämdhet påstå att Hans Svensson i sin bok Bengt i koma, har lyckats precis med samma konststycke som Lagerlöf.

Inledningen lyder:

Jag heter Bengt och jag ligger i koma.”

Kan det bli bättre?

Knappast! Denna inledning får i varje fall mig att börja le förnöjt, greppa ett stadigt tag i boken och kasta mig ut i texten och hela tiden lite bekymrat titta efter hur många sidor jag har kvar att läsa, så att inte boken ska ta slut för tidigt.

Det behövs bara ett par sidor för att man ska känna att Bengt tillhör familjen och om inte familjen så är han i varje fall en nära granne som de flesta tycker om. Den smarta läsaren förstår också snabbt att eftersom koman är lite av hinder för Bengt så är den hans ande som tar oss med resan.

Man skrattar hjärtligt och bitvis också med tårarna rinnande när Bengt rör sig över sidorna och gör nya bekantskaper i sitt kroppslösa tillstånd. Språket är härligt flytande och så skarpt att man lätt får upp bilder i hjärnan av texten man läser. Och man skrattar och skrattar och fnissar igenkännande på ett par ställen.

Och sen… helt plötsligt sätter man andan i halsen! Skrattet ersätts av en skrämmande spänning, som tyvärr gör att man läser fortare och fortare. Jag vill inte förstöra boken för någon som inte har läst den ännu och som kanske kan få möjlighet att göra det så småningom, så jag säger inte mer än så här. Ett kapitel innan sluten tar man ett litet darrande andetag av lättnad dock. Det blev inte så tokigt ändå.

Nu har jag hört på sista tiden att en ny bok är på väg. Hoppas att den kommer snart. Blir den ens det minsta lik Bengt så är sommaren räddad.

22/6 2012

Sen det här inlägget skrevs har ytterligare två böcker blivit färdigställda. De står så prydligt i min bokhylla med personliga dedikationer.

Läsning är för själen vad motion är för kroppen.

Sir Richard Steele

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Svenska manliga deckarförfattare

Söndagen den 8 Maj 2011

Nu har jag äntligen kommit till min favoritgenre. Tyvärr är det så att det inte är speciellt många svenska deckarförfattare som jag har blivit riktigt fäst vid. Men där finns några stycken att skriva om ändå.

Leif GW Persson är alltid trevlig att läsa. I varje fall när han ägnar sin stora kunskap om brottslighet och skriver fiktion. Då är han helt underbar! Att han inte har blivit anmäld till diskrimineringsnämnden är helt förbluffande. Men det har han kanske och jag har missat rubrikerna. Hans stereotypa poliser roar och allra mest förvånar när de lyckas lösa en gåta. Man har alltid en känsla av att det var en ren slump och i samma stund som man tänker det, så ber man en stilla bön om att det inte alls förhåller sig så i verkligheten. När GW ägnar sig åt faktafall blir det lätt för svårtuggat. Hans enorma kunskap drar ner flytet i hans språk och det blir lätt torrt och akademiskt föreläsande. Jag har nästan precis läst ut hans senaste bok, Den döende detektiven och hoppas innerligt att det ska komma fler böcker från honom inom den fiktiva genren.

Åke Edwardsson är för besvärlig för mig. Där är något med Erik Winter (huvudperson i böckerna) som inte riktigt stämmer. I varje fall inte för mig, upplevelsen blir att det är för krystat, uppenbart och språket flyter inte heller obehindrat. Edwardsson har en tendens att skriva massor av oavslutade meningar i sina böcker. Och det är okej att göra, men inte så till stora grad att man får en känsla av att man själv skriver dialogen till boken.

Henning Mankell har varit mycket produktiv och är säkert en tekniskt bra författare som har bevisat att han kan skriva lite av varje. Men säga vad man vill om Kurt Wallander, men han är svårmodig, melankolisk och väldigt tystlåten, nästan butter. Jag har nog läst de flesta av Wallander serien och det finns en som är en riktig höjdpunkt som jag inte kunde lägga ifrån mig och det är Steget efter. Man var hela tiden bara tvungen att få reda på vad som hände sen, så man lade inte boken ifrån sig och läste den i ett svep. Som tur var, var det semestertider och man kunde ägna två hela dagar med nonstop läsning. En annan av Wallanders äventyr som höll hög klass är Den femte kvinnan, inte lika bra som Steget efter men dock mycket läsbar. Tyvärr så har min lust att läsa något annat av Mankell dalat. Jag har hört att vissa av böckerna som inte handlar om Ystad är läsvärda, men jag har aldrig kommit så långt att jag faktiskt har tagit någon av dem och läst dem, det har alltid funnits något annat, roligare, mer spännande. Men vem vet kanske någon gång i framtiden.

Jan Mårtensson är en av favoriterna från 70 – 80 talet när Homan var lite udda i sitt slag. Den självutnämnde antihjälten. Och vissa av böckerna var verkligen bra och roliga att läsa. Men sen fick Homan någon form av ålderskris och flippade ut. Blickfånget blev kvinnor istället för brott och plötsligt satt man och läste om Homans kärleksbekymmer och satt fast i sliskig romantik som förstörde läsupplevelsen helt och hållet. Mårtensson har stått kvar på hyllan i alla år, för att han en gång var underhållande. Men det har inte blivit av att jag har köpt eller läst några fler av hans böcker.

Bo Baldersson finns det bara en sak att säga om UNDERBAR! Vad vore den svenska deckareliten utan Stadsrådet och Vilhelm Persson, svåger och adjunkt med förkärlek till stora tjocka böcker skrivna på tyska? Det vore fruktansvärt fattigt. Skratt, spänning, den enkla svenska politiker som inte är intresserad av politik, utan vill hels ägna sig åt barnavel, dricka saftkobbel och allra helst fungera som justitieminister eftersom det ger honom tillgång till SÄPO och lille torre Vilhelm, med sin rädsla för förkylningar, drag och sin törst efter kärlek och kvinnlig uppmärksamhet som han försöker dölja. Detta radarpar får i varje fall mig att må bra. Det är synd att det inte blev fler böcker och det är lite synd att man aldrig fick reda på vem som ligger bakom pseudonymen, fast på det viset så lever mystiken kvar och helt klart så ligger Barldersson på andra plats bland mina favoriter i deckarförfattarna.

Men på plats nummer ett.. obesegrad genom åren en bekantskap som kom till på en rea av en ren tillfällighet är…

Arne Dahl, alias Jan Arland är min absoluta favorit bland sveska författare. Böckerna om A-gruppen hänger kvar hos mig och jag läser gärna om den och väntar alltid med stor förväntan till nästa bok. I dagsläget har det blivit 11 böcker om A-gruppen som har växt, splitrats och återförenats igen genom dessa böcker och förhoppningsvis så är nästa bok snart ute så att man kan fortsätta följa deras öden och äventyr.

Jag köpte min första Arne Dahl år 2000. Upp till bergets topp, såldes för 25 kronor tre veckor efter att rean var över och det var de bäst spenderade pengarna det året. Jag tycker om Dahls språk som flyter och är både reellt och abstrakt på samma gång. Hans persongalleri håller från bok till bok och förändras på ett sätt som känns naturligt. Denna sammansatta grupp av personligheter som håller ihop trots motsättningar och skilda åsikter är en bild av styrka och jag tar dem alla till mig och omhuldar dem. Läser gärna om och stiftar bekanskap igen och igen och igen… Arne Dahl är för mig nummer ett bland svenskarna.

Litteratur är en dålig krycka, men en utmärkt promenadkäpp.

Charles Lamb


Poesi

 

Söndagen den 3 April 2011

Poesi och dikter har aldrig lockat mig. Kanske beror det på att jag inte riktigt kan ta till det abstrakta i texten och omvandla till något som jag kan göra till mitt eget. För ett antal år sedan kom jag över en dikt om lingon. Jag kommer inte ihåg den ordagrant, ej heller kan jag säga vem som har skrivit den men den gick ungefär så här:


Lingon
röda bär
i en skål

Som sagt, säger mig inte ett dugg men andra kan kanske förlora sig i orden och få en uppenbarelse av någon form.

Trots detta har poesi och dikter ändå kommit i min väg och jag har läst dem och ibland fått en liten uppenbarelse av dem men jag har aldrig blivit biten.

Anna Maria Lenngren 

När jag avslutade kursen i svenska C var min uppsats baserad på tolkning och analys av dikter skrivna av Anna Maria Lenngren. En av hennes mest kända dikter är ”Några ord till min dotter, om jag hade något” skriven 1794.

Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöfver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa öfver!

Eftersom jag fick MVG på arbetet är jag säker på att jag gjorde en mycket djup och klok analys av dikten, tyvärr är det många flyttningar sedan och många utrensningar sedan och jag har inte arbetet kvar.

Under tiden som jag fördjupade mig i de ryska klassikerna dök även där diktningen upp och fick mig att läsa lite poesi i boken Rysk lyrik, Ett urval från Pusjkin till Pasternak. Jag läste lite här och där och konstaterade att tragiken och dysterheten och döden hade en stor plats, dessa kriterier uppfyller även Dostojevskij, tyvärr har hans ironi och humor fått plats i dikterna.

En poet som även han ägnar sig mycket åt döden samt det destruktiva i förhållanden är Charles Boudelaire. Han tillhörde de som under 1800-talet gick i spetsen för det dekadenta och symbolitiska och han räknas fortfarande som en världslitteraturens största författare.

 

Charles Boudelaire

Sista tiden har det handlat mycket om biografier inom litteraturen hos mig. Genom en litteraturlista hittade jag Robert Lowell som tillhör de amerikanska poeternas grädda från mitten av 1900-talet. Jag kom att läsa hans biografi, inte på grund av hans poesi, utan på grund av att hans liv styrdes till det yttersta av hans manodepressiva läggning. Eftersom hans dikter mer eller mindre direkt återspeglade hans upplevelser i stunden och relaterade till de som han hade närmast omkring sig, och det faktum att de i biografin var tolkade var de lätta att förstå. Hade jag läst den fristående hade de inte sagt mig något.

Robert Lowell

Och kanske är det hemligheten i att kunna njuta av poesi, att man har en kännedom om författaren och vet hur hans liv ser ut, fast det är nog inte hela sanningen. Jag är nog alltför beroende av en löpande text som låter min fantasi att skapa egna bilder av personerna och till en viss del omgivningarna men intrigen vill jag ha förklarat för mig.

Även om jag har svårt för att njuta av poesi och dikter, har det i ett minnesvärt ögonblick i tiden hänt att jag har diktat.
Det var under allra första tiden med internet, när man andades och tuggade internet och var helt bortkopplad från verkligheten. En dag medan jag och kompisen satt och surfade, dog modemet, skärmen slocknade och allt omkring oss tystnade. Ett strömavbrott. Denna traumatiska upplevelse fick oss att dikta om vår saknad efter modemets brus och vännerna online, medan vi väntade på att strömmen skulle komma åter. Tyvärr har även detta storverk, som hade anlag att bli en klassiker (ironi), gått förlorad i alltför många flyttar.

 

Hellre barfota än boklös.

Ordspråk från Island

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Verklighetsbrott

Det var böckerna om Mary Bell som öppnade en ny litterär dörr för mig. Jag upptäckte böckerna som beskrev verkliga brott. Det var inte fiktion, det var fakta som hade samlats ihop från familj till mordoffer, poliser och andra som hade deltagit i utredningen av morden.

Kanske inte så konstigt med tanke vilken inriktning mitt yrkesval blivit, så har jag alltid varit fascinerad av psykopater, och den nya vägen som jag slog in på nu när jag hade hittat, Sereny,  Anne Rule, Olsen, Wambaugh och alla de andra, fascinerade mig ännu mer.

Detta genre av litteraturen har växt lavinartat samtidigt som filmbolagen har hakat på och gett oss CSI i alla ändar av Amerika, Navy CIS, Law and order mm.

Jag tror att den förste som tog steget och banade vägen för den här typen av böcker var Truman Capote, som skrev en dokumentärroman, Med kallt blod, 1966, som handlade om ett mordfall, där en hel familj mördades av två förrymda fångar som senare avrättades.

Det är många som har följt honom och dokumentärromanerna har tagit sin plats på bokhyllorna.

Den första som jag hittade efter Gitta Sereny, var Anne Rule.

Anne Rule var en poliskvinna som efter sin skilsmässa upptäckte att hon inte kunde klara sig och sina barn på sin polislön. Att hon tog steget till att börja skriva om verkliga fall, verkade vara ett givet val för henne. Den mest berömda av Anne Rules böcker är ”The Stranger beside me”, som handlar om Ted Bunty. Med facit i hand insåg Anne Rule att hon under en period av sitt liv hade arbetat på ett nödsamtalcenter tillsammans med Bundy.

Om man är intresserad av den här typen av böcker finns det hur mycket som helst att välja mellan. Nya författade dyker upp hela tiden. Men här ska man vara lite kräsen. Alla är inte läsvärda och vissa är så dåligt översatta att bara språket i dem gör att man inte vill läsa den.

Den här litteraturen har fått en given plats i min bokhylla. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom deckare och thrillers verkligen har rotat sig här i mitt lilla personliga bibliotek.

En man utan böcker är en blind man.

Ordspråk från Färöarna

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg