Om



Här är det böcker för hela slanten!¨

Fast inte riktigt hela, man behöver uvecklas, och jag funderar rätt mycket över texter jag hör eller läser som inte är i bokform. Så det kommer att läggas till reflektioner över sånt i bloggen.

Och från och till reagerar men över mänskligheten och då stannar man upp och tänker.. Hur tänkte de nu då?

Hoppas att det ska bli underhållande!

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från juni 2012

Tillbaka till bloggens startsida

En liten parantes

Innan jag fortsätter med min nya förälskelse, fantasy, måste jag bara få göra en liten parantes för en bok som jag snubblade över av en händelse och som jag aldrig hade köpt om jag sett den i en bokhandel (kallas att shopa efter omslag).
 
Boken är Friedrich Glausers(1896-1938) samlade skrifter Morfin + Överkonstapel Studer
 
Snubblade över en bokrecension i Helsigborgs Dagblad en tidig morgon för några år sedan.
Boken handlar om författarens eget tragiska liv och hans morfinberoende. Man har samlat utdrag ur han utgivna skrifter. Här får man även läsa läkarunderlag och diagnosbeskrivningar som gäller författaren när han vårdas för sitt missbruk. Han tar även med en på en resa genom sitt lidande och dessa två olika synvinklar på hans liv väver en livsteckning som påverkar.
 
Överkonstapel Studer är en schweizisk polis, med en kronisk magåkomma. Hela noveller är mörk och dyster och är nog ett trevande försök att skriva en spännande novell. Studer är mycket bra tecknad, man kan lätt se honom framför sig, men resten av texten är lite höljd i dunkel så här några år efter att jag har läst den. Ändå har jag en känsla av det finns ett litet guldkorn i den här boken. Och så fort min besatthet med fantasyn har blivit lite mättad, ska jag ta mig tid att läsa om den här boken och se vari guldkornet består.

Nyhet på bloggen!

Kära läsare!

Eftersom ni är en växande skara (+1 den här veckan!!) Har bloggen nu fått en gästbok, lättare att samla intryck och åsikter.

Jag förväntar mig att ni som kommer på återbesök, bevisar att ni har hittat knappen till bloggen och skriver en trudilutt!

Er Bloggerska

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy.. igen

Som jag redan har skrivit omfattar min fantasy värld, Terry Pratchett, eller om man nu ska vara riktigt tydlig, har omfattat.

Jag har sett ljuset och blivit omvänd!

Hur?

Genom en vän som rekommenderade Joe Abercrombie. Alla ni som nickade instämmande när ni läste mitt inlägg om fantasy tidigare, sluta hålla med mig. Det finns andra fantasy böcker som är värda att läsa och som är underbart underhållande och får en att hålla andan av spänning.

 

Joe Abercrombie

by Lou Abercrombie

Abercrombies böcker har en förmåga att mana en att läsa vidare snabbt för att få reda på vad som har hänt, samtidigt tittar man oroligt hela tiden på den krympande massan av sidor som för en till slutet. Eftersom man inte vill att den ska ta slut.

Jag började med The First Law triologin      

 
    

I The Blade Itself får vi träffa personerna som följer oss på den spännande, otroliga resan genom alla tre böckerna.

Den första är Inkvisitören Glotka, som ibland är grym, ibland ömklig och ibland en gentleman. Glotka har en historia som är vävd in i böckerna och ens egna känslor gentemot honom förändras ständigt medan man läser. inte för att jag vill avslöja något av böckerna om ni inte har läst dem, men det händer att han gör något gott, inte ofta.. men det händer.

Nästa persongrupp är Nordmännens lilla stridsstyrka som precis i början på boken har blivit av med sin ledare. Den gruppen består av den perfekta sammansättningen av en grupp och ändå så grälas det. Den som med sitt lugn och ett lugn som håller sig genom vilken situation det än må vara är Dogman, gruppens scout. Jag kan inte göra dessa personligheter rättvisa i att beskriva dem här, de måste upplevas och insupas, man måste använda sig av det inre ögat för att skapa sig en egen bild.

Logen är den försvunna ledaren, så nu har jag avslöjat det, han lever. Men det spelar ingen roll eftersom ni snabbt i början av boken kommer att få reda på det. Logen är den obesegrade kämpen, som har alla ärr på rätt plats att visa upp för det. Det är inte för inte de kallar honom  The Bloody Nine. Hans egen livsmetafor är.. man måste vara realistisk om dessa saker.

Den sista som jag tänkter nämna och som också är med genomgående i böckerna är Bayaz, han har kraften, han kan få saker gjorde på sitt sätt genom att fuska med magi eller på något annat sätt, men det delar han gärna med sig av själv genom böckerna, så det behöver inte jag upprepa här.

Det krigas, det smids planer, den ena förråder den andre, politiken är på hög nivå. Man upplever Nordmännens hårda värld, med mörka skogar och också som platsen för ett stort slag.

Man får uppleva den civiliserade världen i staden, nåja, sån som den nu är. Och hela tiden minst en gång per sida, ryser man till när man läser en grafisk beskrivning av ett slag där man verkligen inte tar några fiender. En bra fiende är en död fiende och inget annat. Och sen skrattar man högt, nickar lite igenkännande vad gäller persondrag, och hela tiden har man hjärtat i halsgropen för att boken ska ta slut för fort.


 

I nästa två böcker stiftar man bekantskap med nordmannen Shivers som har gett sig ut på en lång resa för att bli en bättre man och han får verkligen kämpa för att bevisa att han kan...

Hans sällskap är Montcarro, den kvinnliga strategen, född till att vara en ledare i lyckade slag och vinna dem alla med sin list.

I Best served cold, inleds historien med ett otroligt fult förräderi, och sen rullar det på, list, slughet, styrka och de rätta människorna vid sin sida krävs för att det här udda paret ska överleva ända till slutet, även om det inte blir riktigt som de har tänkt sig från början. Uppfinningsrikedomen i böckerna är på topp, persongallerien helt uderbart intagande, precis som i triologin och hela tiden har man samma rädsla för att boken ska ta slut för snabbt.

I The Heroes, möter vi Shivers igen. Nästan hela boken är ägnat ett enda slag, det om The Heroes, och det är ett slag som slår hårt, både för de givna motståndarna och mot läsaren. Det är spännande, rått, oväntat och man älskar det! Eller jag i varje fall!

Språket är givetvis engelska, tror att de här böckerna men det underbara ironin och humorn, hade förlorat för mycket i översättning.

Nästa bok av Abercrombie kommer ut i höst, ibland önskar man att författarna hade kunnat skriva lite fortare!

Avslutar med en recenssion skriven av en av Abercrombies kollegor inom fantasy genren. Fasktiskt så står han näst på tur att skriva om, Patric Rothfuss.

 

"The books are good, really good. They pulled me in. Well-developed world. Unique, compelling characters. I like them so much that when I got to the end of the second book and found out the third book wasn’t going to be out in the US for another three months, I experienced a fit of rage, then a fit of depression, then I ate some lunch and had a bit of a lay down."

—Patrick Rothfuss, author of The Name of the Wind


                                             

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Besvikelse

Det kanske inte är riktigt vad man skulle börja med, men det är lika bra att ha det gjort, så kan man fortsätta att berömma sedan.
 
Det händer inte ofta att en bok är en besvikelse, men den här var enorm.
Med förväntan köpte jag Heike.B. Görtemakers bok om Eva Braun, kvinnan som älskade Hitler.
 
Eftersom jag har läst rätt mycket om den inre kretsen, trodde jag att här skulle komma en inblick som inte har funnits innan. Men ack vad jag bedrog mig!
Boken kunde lika gärna heta, Hitlers inre krets, för det är just det den handlar om. Inga nya insikter, bara urdrag ur redan skrivna böcker, ibland kändes det som om man läste en bok som redan var läst.
 
Eftersom den här boken kom ut 2010 i original, kan man utgå ifrån att författaren sett filmen, Hitlers sista dagar. Beskrivningarna i boken av händelserna i bunkern, är näst intill identiska med förloppet i filmen.
 
Kanske är det så att alla källor vad gäller den inre kretsen är uttömda, det som är känt har blivit skrivet redan och de böcker som kommer ut numera, är bara sammanfattningar av tidigare böcker.
 
Detta är garanterat en bok som inte kommer att läsas om!

Återkomst!!

Som alla mina trogna läsare (3 st) har uppmärksammat har det varit tyst på bloggen ett tag... nåja ett år.. men tiden går snabbt. 

Har ofta tänkt på att tag i det och skriva vidare, det finns ju så mycket att skriva om, men på något sätt har det inte blivit av.

Ända tills i onsdags, när det trillade in ett mail som meddelade att sidan som bloggen låg på skulle slopas. Blev lite fart på mig då, kunde inte låta alla åsikter och visdomsord gå förlorade! Så nu har jag flyttat till Bloggo.nu. Verkar vara en mycket trevlig sida och jag tror att jag kommer att trivas här, om inte annat så har det fått igång mig igen och jag har fått lusten att skriva tillbaka.

Även om det har varit bloggfritt så har det långt ifrån varit bokfritt. Har hittat några nya spännande författare, har fått äta upp ett av mina ståndaktiga, ska aldrig läsa den genren, det passar absolut inte mig och tack vare nya bekantskaper och nya flöden i livet, har min litterära medvetenhet vidgats och jag njuter för fullt.

Så framöver blir det lite nya deckare och det stora stegen som låg i min "ska aldrig" lista, det blir fantasy, rätt mycket av det faktiskt.

Men jag nöjer mig med den här korta återkomst texten. Böckerna och författarna kommer snart!

Kul att vara tillbaka, och om nu just du som inte tillhör mina 3 trogna läsare, skulle råka komma in här på bloggen, skriv en kommentar, även om du tycker att jag är tråkig!

Vi hörs snart.

Så… vad har hänt sen sist?

Torsdagen den 21 Juli 2011

Det är den frågan som jag förväntansfullt väntar få svar på varje gång jag öppnar en bok av någon av mina författarfavoriter. Jag har några stycken som ingår i min egen lilla vänkrets och vars liv jag tycker om att följa vid sidan om intrigen i boken.

Några exempel är John Sandfords Lucas Davenport och Virgil Flowers. Lucas har jag följt sen första boken. Ex hockeyspelare som blivit polis, har förmåga att kryssa framgångsrikt mellan sitt eget sätt att lösa brott och det politiskt korrekta. När jag träffade honom i bok ett, var han lite deprimerad, höll på att bygga upp sitt bankkonto genom att skapa datorspel, så att han kunde bekosta sina svindyra kostymer och andra manliga accessoarer som han anser vara livsviktiga och flaxade från den ena kvinnan till den andra. Numera har han blivit en stadgad man med fru, son, adoptivdotter med skinn på näsan och en baby på väg. Han löser fortfarande brott genom att snirkla sig genom lagen med ena foten utanför.

Virgil Flowers är en ny bekantskap som dör upp i en Lucas Davenport bok och blev tydligen så omtyckt att han fick egna böcker. En charmig avslappnad utredare som inte tycker om vapen, älskar kvinnor (väldigt mycket!) varit gift ett antal hemliga gånger men förmodligen mer än fem, eftersom han bara inte kan låta bli att gifta sig eftersom han är övertygad om att denna kvinna är den allra mest rätta för honom. En härlig personlighet som bär upp ansvaret som huvudroll i boken med bravur.

Omkring dessa två finns en hel persongalleri med vänner och bekanta som för böckerna om dessa två så totalt olika män så trevliga och läsa. Sen är intrigen helt underbart och fylld med mördare som man måste ha en ruggig fantasi för att hitta på och den har alldeles uppenbart John Sandford.

Det är ju så populärt med listor nu för tiden och om detta skulle vara en lista så är Stanford min etta, men han delar första platsen med Robert Crais.

Även Robert Crais har ett radarpar som får mig att undra vad som har hänt sen sist. Elvis Cole och Joe Pike. Dessa två ytterligheter i manlighetens sfär. Elvis, charmigt, tjattrande och full med bitande ironi som han slänger över skurkarna utan att blinka, hur illa han än ligger till. Och Joe Pike, den tyste starke mannen som alltid klär sig i kläder av samma snitt, jeans och sweatshirts med avklippta ärmar så att hans två röda pilar som han har tatuerat på överarmarna och visar vägen. För Joe Pike finns det bara en riktning och det är framåt, vad som än står i vägen för honom, han viker inte undan för någon eller något. Även Joe har väckt så mycket uppmärksamhet att Robert Crais har låtit honom vara huvudperson i ett par av böckerna och låtit sina läsare lära känna honom lite bättre.

Naturligtvis är det ju så att dessa ovanstående personligheterna är undertecknats hemliga förälskelser, för man kan bara inte låta bli att bli lite kär i dem när man läser om dem.

Min tredje plats vill jag ge till Lawrence Block som även han har en helt underbar persongalleri, vars antidetektiv Matthew Scuder vandrar på New Yorks gator och löser brott. Matthew, en fd polis som har supit bort familj och hem och som ett par böcker in i serien ser till att nyktra till efter att ha upplevt några hemska delirium och fått minnesluckor som skrämde honom. Hos Lawrence Block är det inte så mycket en förälskelse som uppstår utan en känsla av att vilja vara där, på plats. Speciellt efter att Matthew medan han löser konstiga gåtor går till olika AA möten över hela New York. Och medan jag läser hans böcker så uppstår en nyfiken och en känsla av… ”jag vill vara där, jag vill uppleva just den här stunden” och då är det bra skrivet, jag känner det ända ner till tårna. Det är lite noir känsla över Blocks böcker, man rör sig inte i det fashionabla Manhattan livet. Och för Matthew finns inga lagar, han löser sina brott på sina egna villkor med bara ett mål i sikte och det är rättvisa och klarhet. Han har ingen prislista utan låter den som vill anlita honom betala vad den andre tycker att det är värt och en tionde del av arvodet går direkt ner i en kollekt på just den kyrkan som ligger i närheten som Matthew råkar passera. Som sagt böckerna är fulla av stämning och även det fula, svarta, smutsiga blir vackert.

Sen finns det naturligtvis hur många fler som helst men det skulle ta en evighet för mig att skriva om alla. Nu ligger där dock en ny Sandford på hyllan färdig att läsa och nu undrar jag nyfiken… sååå??? Vad har hänt sen sist???

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En liten raritet i bokhyllan

Måndagen den 13 Juni 2011

Jag äger en bok skriven av Hans Svensson, och det är det inte många som kan skryta med. Eftersom böcker är ett ofta förekommande samtalsämne på jobb, blev jag glatt överraskad och mycket nyfiken när en kollega till mig berättade att hennes väninnas man hade skrivit en bok. Nyfikenheten växte och efter många om och men bestämde jag mig för att köpa en jag också. Så i dagsläget är jag ägare till ett signerat exemplar som är nummer 23 av 25. Boken är nämligen inte utgiven på förlag, utan Hans har låtit trycka upp ett antal exemplar själv.

Det är allmänt bekant att de första raderna i en bok är avgörande för att fånga läsaren och väcka nyfikenhet och lust att fortsätta läsa vidare. En av de som tillhör de mest berömda är Selma Lagerlöfs inledning av Gösta Berlings saga.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Och detta väcker naturligtvis nyfikenheten och viljan att läsa vidare.

I min självutnämnda amatörlitterära expertis, vill jag med bestämdhet påstå att Hans Svensson i sin bok Bengt i koma, har lyckats precis med samma konststycke som Lagerlöf.

Inledningen lyder:

Jag heter Bengt och jag ligger i koma.”

Kan det bli bättre?

Knappast! Denna inledning får i varje fall mig att börja le förnöjt, greppa ett stadigt tag i boken och kasta mig ut i texten och hela tiden lite bekymrat titta efter hur många sidor jag har kvar att läsa, så att inte boken ska ta slut för tidigt.

Det behövs bara ett par sidor för att man ska känna att Bengt tillhör familjen och om inte familjen så är han i varje fall en nära granne som de flesta tycker om. Den smarta läsaren förstår också snabbt att eftersom koman är lite av hinder för Bengt så är den hans ande som tar oss med resan.

Man skrattar hjärtligt och bitvis också med tårarna rinnande när Bengt rör sig över sidorna och gör nya bekantskaper i sitt kroppslösa tillstånd. Språket är härligt flytande och så skarpt att man lätt får upp bilder i hjärnan av texten man läser. Och man skrattar och skrattar och fnissar igenkännande på ett par ställen.

Och sen… helt plötsligt sätter man andan i halsen! Skrattet ersätts av en skrämmande spänning, som tyvärr gör att man läser fortare och fortare. Jag vill inte förstöra boken för någon som inte har läst den ännu och som kanske kan få möjlighet att göra det så småningom, så jag säger inte mer än så här. Ett kapitel innan sluten tar man ett litet darrande andetag av lättnad dock. Det blev inte så tokigt ändå.

Nu har jag hört på sista tiden att en ny bok är på väg. Hoppas att den kommer snart. Blir den ens det minsta lik Bengt så är sommaren räddad.

22/6 2012

Sen det här inlägget skrevs har ytterligare två böcker blivit färdigställda. De står så prydligt i min bokhylla med personliga dedikationer.

Läsning är för själen vad motion är för kroppen.

Sir Richard Steele

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Svenska manliga deckarförfattare

Söndagen den 8 Maj 2011

Nu har jag äntligen kommit till min favoritgenre. Tyvärr är det så att det inte är speciellt många svenska deckarförfattare som jag har blivit riktigt fäst vid. Men där finns några stycken att skriva om ändå.

Leif GW Persson är alltid trevlig att läsa. I varje fall när han ägnar sin stora kunskap om brottslighet och skriver fiktion. Då är han helt underbar! Att han inte har blivit anmäld till diskrimineringsnämnden är helt förbluffande. Men det har han kanske och jag har missat rubrikerna. Hans stereotypa poliser roar och allra mest förvånar när de lyckas lösa en gåta. Man har alltid en känsla av att det var en ren slump och i samma stund som man tänker det, så ber man en stilla bön om att det inte alls förhåller sig så i verkligheten. När GW ägnar sig åt faktafall blir det lätt för svårtuggat. Hans enorma kunskap drar ner flytet i hans språk och det blir lätt torrt och akademiskt föreläsande. Jag har nästan precis läst ut hans senaste bok, Den döende detektiven och hoppas innerligt att det ska komma fler böcker från honom inom den fiktiva genren.

Åke Edwardsson är för besvärlig för mig. Där är något med Erik Winter (huvudperson i böckerna) som inte riktigt stämmer. I varje fall inte för mig, upplevelsen blir att det är för krystat, uppenbart och språket flyter inte heller obehindrat. Edwardsson har en tendens att skriva massor av oavslutade meningar i sina böcker. Och det är okej att göra, men inte så till stora grad att man får en känsla av att man själv skriver dialogen till boken.

Henning Mankell har varit mycket produktiv och är säkert en tekniskt bra författare som har bevisat att han kan skriva lite av varje. Men säga vad man vill om Kurt Wallander, men han är svårmodig, melankolisk och väldigt tystlåten, nästan butter. Jag har nog läst de flesta av Wallander serien och det finns en som är en riktig höjdpunkt som jag inte kunde lägga ifrån mig och det är Steget efter. Man var hela tiden bara tvungen att få reda på vad som hände sen, så man lade inte boken ifrån sig och läste den i ett svep. Som tur var, var det semestertider och man kunde ägna två hela dagar med nonstop läsning. En annan av Wallanders äventyr som höll hög klass är Den femte kvinnan, inte lika bra som Steget efter men dock mycket läsbar. Tyvärr så har min lust att läsa något annat av Mankell dalat. Jag har hört att vissa av böckerna som inte handlar om Ystad är läsvärda, men jag har aldrig kommit så långt att jag faktiskt har tagit någon av dem och läst dem, det har alltid funnits något annat, roligare, mer spännande. Men vem vet kanske någon gång i framtiden.

Jan Mårtensson är en av favoriterna från 70 – 80 talet när Homan var lite udda i sitt slag. Den självutnämnde antihjälten. Och vissa av böckerna var verkligen bra och roliga att läsa. Men sen fick Homan någon form av ålderskris och flippade ut. Blickfånget blev kvinnor istället för brott och plötsligt satt man och läste om Homans kärleksbekymmer och satt fast i sliskig romantik som förstörde läsupplevelsen helt och hållet. Mårtensson har stått kvar på hyllan i alla år, för att han en gång var underhållande. Men det har inte blivit av att jag har köpt eller läst några fler av hans böcker.

Bo Baldersson finns det bara en sak att säga om UNDERBAR! Vad vore den svenska deckareliten utan Stadsrådet och Vilhelm Persson, svåger och adjunkt med förkärlek till stora tjocka böcker skrivna på tyska? Det vore fruktansvärt fattigt. Skratt, spänning, den enkla svenska politiker som inte är intresserad av politik, utan vill hels ägna sig åt barnavel, dricka saftkobbel och allra helst fungera som justitieminister eftersom det ger honom tillgång till SÄPO och lille torre Vilhelm, med sin rädsla för förkylningar, drag och sin törst efter kärlek och kvinnlig uppmärksamhet som han försöker dölja. Detta radarpar får i varje fall mig att må bra. Det är synd att det inte blev fler böcker och det är lite synd att man aldrig fick reda på vem som ligger bakom pseudonymen, fast på det viset så lever mystiken kvar och helt klart så ligger Barldersson på andra plats bland mina favoriter i deckarförfattarna.

Men på plats nummer ett.. obesegrad genom åren en bekantskap som kom till på en rea av en ren tillfällighet är…

Arne Dahl, alias Jan Arland är min absoluta favorit bland sveska författare. Böckerna om A-gruppen hänger kvar hos mig och jag läser gärna om den och väntar alltid med stor förväntan till nästa bok. I dagsläget har det blivit 11 böcker om A-gruppen som har växt, splitrats och återförenats igen genom dessa böcker och förhoppningsvis så är nästa bok snart ute så att man kan fortsätta följa deras öden och äventyr.

Jag köpte min första Arne Dahl år 2000. Upp till bergets topp, såldes för 25 kronor tre veckor efter att rean var över och det var de bäst spenderade pengarna det året. Jag tycker om Dahls språk som flyter och är både reellt och abstrakt på samma gång. Hans persongalleri håller från bok till bok och förändras på ett sätt som känns naturligt. Denna sammansatta grupp av personligheter som håller ihop trots motsättningar och skilda åsikter är en bild av styrka och jag tar dem alla till mig och omhuldar dem. Läser gärna om och stiftar bekanskap igen och igen och igen… Arne Dahl är för mig nummer ett bland svenskarna.

Litteratur är en dålig krycka, men en utmärkt promenadkäpp.

Charles Lamb


Poesi

 

Söndagen den 3 April 2011

Poesi och dikter har aldrig lockat mig. Kanske beror det på att jag inte riktigt kan ta till det abstrakta i texten och omvandla till något som jag kan göra till mitt eget. För ett antal år sedan kom jag över en dikt om lingon. Jag kommer inte ihåg den ordagrant, ej heller kan jag säga vem som har skrivit den men den gick ungefär så här:


Lingon
röda bär
i en skål

Som sagt, säger mig inte ett dugg men andra kan kanske förlora sig i orden och få en uppenbarelse av någon form.

Trots detta har poesi och dikter ändå kommit i min väg och jag har läst dem och ibland fått en liten uppenbarelse av dem men jag har aldrig blivit biten.

Anna Maria Lenngren 

När jag avslutade kursen i svenska C var min uppsats baserad på tolkning och analys av dikter skrivna av Anna Maria Lenngren. En av hennes mest kända dikter är ”Några ord till min dotter, om jag hade något” skriven 1794.

Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöfver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa öfver!

Eftersom jag fick MVG på arbetet är jag säker på att jag gjorde en mycket djup och klok analys av dikten, tyvärr är det många flyttningar sedan och många utrensningar sedan och jag har inte arbetet kvar.

Under tiden som jag fördjupade mig i de ryska klassikerna dök även där diktningen upp och fick mig att läsa lite poesi i boken Rysk lyrik, Ett urval från Pusjkin till Pasternak. Jag läste lite här och där och konstaterade att tragiken och dysterheten och döden hade en stor plats, dessa kriterier uppfyller även Dostojevskij, tyvärr har hans ironi och humor fått plats i dikterna.

En poet som även han ägnar sig mycket åt döden samt det destruktiva i förhållanden är Charles Boudelaire. Han tillhörde de som under 1800-talet gick i spetsen för det dekadenta och symbolitiska och han räknas fortfarande som en världslitteraturens största författare.

 

Charles Boudelaire

Sista tiden har det handlat mycket om biografier inom litteraturen hos mig. Genom en litteraturlista hittade jag Robert Lowell som tillhör de amerikanska poeternas grädda från mitten av 1900-talet. Jag kom att läsa hans biografi, inte på grund av hans poesi, utan på grund av att hans liv styrdes till det yttersta av hans manodepressiva läggning. Eftersom hans dikter mer eller mindre direkt återspeglade hans upplevelser i stunden och relaterade till de som han hade närmast omkring sig, och det faktum att de i biografin var tolkade var de lätta att förstå. Hade jag läst den fristående hade de inte sagt mig något.

Robert Lowell

Och kanske är det hemligheten i att kunna njuta av poesi, att man har en kännedom om författaren och vet hur hans liv ser ut, fast det är nog inte hela sanningen. Jag är nog alltför beroende av en löpande text som låter min fantasi att skapa egna bilder av personerna och till en viss del omgivningarna men intrigen vill jag ha förklarat för mig.

Även om jag har svårt för att njuta av poesi och dikter, har det i ett minnesvärt ögonblick i tiden hänt att jag har diktat.
Det var under allra första tiden med internet, när man andades och tuggade internet och var helt bortkopplad från verkligheten. En dag medan jag och kompisen satt och surfade, dog modemet, skärmen slocknade och allt omkring oss tystnade. Ett strömavbrott. Denna traumatiska upplevelse fick oss att dikta om vår saknad efter modemets brus och vännerna online, medan vi väntade på att strömmen skulle komma åter. Tyvärr har även detta storverk, som hade anlag att bli en klassiker (ironi), gått förlorad i alltför många flyttar.

 

Hellre barfota än boklös.

Ordspråk från Island

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Verklighetsbrott

Det var böckerna om Mary Bell som öppnade en ny litterär dörr för mig. Jag upptäckte böckerna som beskrev verkliga brott. Det var inte fiktion, det var fakta som hade samlats ihop från familj till mordoffer, poliser och andra som hade deltagit i utredningen av morden.

Kanske inte så konstigt med tanke vilken inriktning mitt yrkesval blivit, så har jag alltid varit fascinerad av psykopater, och den nya vägen som jag slog in på nu när jag hade hittat, Sereny,  Anne Rule, Olsen, Wambaugh och alla de andra, fascinerade mig ännu mer.

Detta genre av litteraturen har växt lavinartat samtidigt som filmbolagen har hakat på och gett oss CSI i alla ändar av Amerika, Navy CIS, Law and order mm.

Jag tror att den förste som tog steget och banade vägen för den här typen av böcker var Truman Capote, som skrev en dokumentärroman, Med kallt blod, 1966, som handlade om ett mordfall, där en hel familj mördades av två förrymda fångar som senare avrättades.

Det är många som har följt honom och dokumentärromanerna har tagit sin plats på bokhyllorna.

Den första som jag hittade efter Gitta Sereny, var Anne Rule.

Anne Rule var en poliskvinna som efter sin skilsmässa upptäckte att hon inte kunde klara sig och sina barn på sin polislön. Att hon tog steget till att börja skriva om verkliga fall, verkade vara ett givet val för henne. Den mest berömda av Anne Rules böcker är ”The Stranger beside me”, som handlar om Ted Bunty. Med facit i hand insåg Anne Rule att hon under en period av sitt liv hade arbetat på ett nödsamtalcenter tillsammans med Bundy.

Om man är intresserad av den här typen av böcker finns det hur mycket som helst att välja mellan. Nya författade dyker upp hela tiden. Men här ska man vara lite kräsen. Alla är inte läsvärda och vissa är så dåligt översatta att bara språket i dem gör att man inte vill läsa den.

Den här litteraturen har fått en given plats i min bokhylla. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom deckare och thrillers verkligen har rotat sig här i mitt lilla personliga bibliotek.

En man utan böcker är en blind man.

Ordspråk från Färöarna

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gitta Sereny

Uppdatering den 22/6 2012

Den 20/6 2012 gick Gitta Sereny ur tiden vid 91 års ålder. Vi har förlorat en källa till mycken kunskap.

För några dagar sedan fyllde Gitta Sereny 90 år, vilket är en hedersvärd ålder. Under hela livet har hon på ett eller annat sätt arbetet mot nazismen och för att informera om den. Som journalist har hon skrivit otaliga artiklar om ämnet. I Sverige har fem av hennes böcker som har blivit utgivna.

Fallet Mary Bell: porträtt av barn som mördar 1972

Boken handlar om lilla Mary som tillsammans med en annan flicka mördar en liten pojke, Mary är då 11 år. Gitta Sereny belyser bakgrunden till brotten och försöker ta reda på varför det hände, vilka som var de underliggande orsakerna.                                                                        

Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse 1983

Boken handlar om Franz Stangl, som var en av fyra män som styrde över lägret Treblinka. Gitta Sereny intervjuade honom i fängelset, efter att han blivit dömd vid Treblinkarättegången 1970.

Hon återger honom som han under de sjuttiotvåtimmarna som hon tillbringar med honom under intervjun, samtidigt som hon går igenom hans karriär från hans första skrivbordsjobb till den enda överlevande kommendanten från ett förintelseläger. Hon målar upp en suveränt kuslig bild.

Albert Speer och sanningen 1995

Gitta Sereny lärda känna Speer de sista fyra åren av hans liv, efter hans frisläppande från Spandaufängelset. Under de åren förde hon långa samtal men honom, hans vänner och familj. Han gav henne tillgång till sitt privata arkiv och opublicerade manuskript. I inledningen till boken skriver Gitta Sereny att hon lärde känna Speer och till och med tyckte om honom. Trots denna anar man i texten hennes outtalade tvivel under vissa av intervjuerna. Boken är kanske mest intressant i beskrivningen om hur Speer tillbringade de sista åren av sitt liv, av hans hem, hans fru och framför allt hans personlighet som ändras mot slutet.                                               

Ohörda rop 2000                      

Boken är uppbyggd på samtal som Gitta Sereny har haft med Mary Bell, efter 1995 då Marys mor dog. Vi träffar Mary i vuxen ålder, samtalen som Gitta Sereny för med henne väcker upp känslor, stör upp gamla sår och försöker genom detta hitta ett svar på tragedin.

Gitta Sereny fick mycket kritik av brittiska pressen eftersom hon gick ut med att hon delade gaget av boken med Mary Bell.                                                     

Tyskt trauma 2002

I denna bok skildras Tyskland under krigsåren. Gittas arbete med barnen i Frankrike under kriget. Hon bjuder på sina egna minnen från krigstiden, berättar om de gånger då hon själv var i fara och riskerade att bli arresterad. Detta är ett samlat dokument om Tyskland och det stora sår som landet tillfogades under världskriget.

För sitt arbete med boken om Albert Speer tilldelades Gitta Sereny Duff Cooper prize 1995, och Stig Dagerman priset 2002.

Hennes böcker är till för att slukas. De lämnar en inte oberörd. Vare sig hon skriver om nazister eller om en liten 11 årig flicka engagerar hon och fängslar en och det enda man vill är att få sitta kvar ifred med boken och läsa ut den.

Där man bränner böcker, bränner man till slut människor.

Heinrich Heine

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Koncentrationsläger och nazister

Intresset för att supa in lite mer kunskap om andra världskrigets historia, väcktes, återigen, tack vare internet. ICQ öppnade dörrarna till kontakter med folk som man i vanliga fall inte hade mött. Tack vare de människor och de diskussioner som uppstod, kom också olika förslag på böcker som man borde läsa.

Jag kan inte komma ihåg vem som rekommenderade boken som rullade igång min jakt på mer kunskap, men jag kommer ihåg boken.

Det var The Nazi doctors av Robert Jay Lifton. Det var här jag upptäckte den stora skatten som jag missat i många böcker tidigare. Litteraturförteckningen! En outsinlig källa av information och tips på andra böcker att läsa. Numera är det det första jag kollar.

The Nazi Doctors var en isande introduktion till livet i ett koncentrationsläger och dess ledare.

Robert Jay Lifton som själv har judiskt ursprung hade verkligen fördjupat sig i ämnet och även gjort intervjuer med överlevande judar och fortfarande levande hjälpredor till bland annat Dr. Mengele. Lifton speglade i sin bok den totala avsaknaden av verklighetsförankring, som enligt honom, behövdes för att de som arbetade i denna miljö var tvungna att ha, för att överleva. Lifton är själv psykolog och boken visar hur han skickligtangriper ämnet. Även om skulden finns där, den går inte att komma undan, så lägger han fokus på personerna som var närvarande och deras sätt att teorisera och rationalisera sina gärningar.

När det gäller det här området så var det lite lavineffekt för mig.

Den naturliga fortsättningen var att ge sig itu med Dr Mengeles biografi. Jag valde Mengele the complete story av Gerald Posner. Det var en ingående studie av en man, som under åren 1942-1945 utövade total makt i Auschwitz och ägnade sig åt de gräsligast möjliga experiment man överhuvudtaget kan tänka sig. Boken beskriver även hans flykt som lyckades tack vare organisationen Odessa och till viss del Mengeles familjs pengar. Det var en intressant läsning som gav utrymme till eftertanke. Även om Mengele var den som styrde och ställde, fanns det andra runt honom som inte försökte stoppa honom, försökte inte hjälpa de utsatta, utan deltog i experimenten utan skrupler.

Sen följde en ström av litteratur som beskrev livet i de olika lägren, skrivna av överlevare. Det är en läsning som får en häpna och verkligen beundra människors mod, speciellt när det är mod som blommar upp hos människor som aldrig under normala förhållanden ens hade själva trott att de besatt mod i den utsträckningen. Medan jag plöjde igenom de här fasorna som beskrevs, råkade jag snubbla över en bok om Albert Speer av Gitta Sereny. Gitta är en österrikisk journalist som har ägnat sig mycket åt att forska och skriva om andra världskriget och hur Tyskland och Österrike genomlevde krigstiden. Hon har även skrivit boken Tyskt trauma, där hon bland annat beskriver sitt arbete inom FN där hon i efterkrigstiden hjälpte kidnappade barn, som placerats i tyska familjer för att de skulle uppfostrats som riktiga arier.

Just när det gäller den här genren, återkommer jag till den med jämna mellanrum. Det dyker ständigt upp nya källor som beskriver de åren då världen skakade. Samtidigt är det ett återkommande tema i samhället där man regelbundet påminner om vad som har hänt och vad som inte får hända igen. Tyvärr är det väl så att medan man minns och visar gamla dokumentärer och gör nya, ger ut gamla böcker och skriver nya om ämnet, pågår liknande brott mot mänskligheten i andra delar av världen. Det är konstigt att det är så svårt att stanna upp jämföra då och nu och se att det faktiskt har börjat hända igen och visa att man har lärt sig av historien och sätta stopp för krigen en gång för alla.

I och med att jag hittade Gitta Sereny öppnade sig återigen ett nytt läsområde för mig. Ett som fascinerade då för 17 år sedan och har fortsatt att fascinera till dags dato.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ryssarna forts.

Övertygelsen om att vi under livets gång träffar människor som hjälper oss att utvecklas, har jag flera gånger om fått bevisat här i livet.

Samtidigt som jag avslutade min Dostojevskij, hade jag stiftat bekantskap med en kille som var mer klassiskt påläst än vad jag var. När vi diskuterade klassiska ryssar började han spruta ur sig namn som en kulspruta.

Ett av alla namnen som fastnade var Michail Bulgakov. Han föddes 1891 och dog 1940. Hans arbeten sågs som sovjetfientliga och han blev på grund av detta undanträngd från de etablerade kulturkretsarna. Boken som jag fick i min hand, var Mästaren och Margarita.

Bokens baksidestext:

En mystisk främling uppenbarar sig i Moskva. I hans sällskap finns en naken kvinna, en man i jockeymössa och en jättelik svart katt som röker cigarr och skjuter pistol.

Jag menar, vem kan motstå en sådan beskrivning. Bisarr, full ryska traditioner och för att inte glömma det viktigaste, kampen mellan gott och ont.

Sen följde efter hand utforskandet av Maxim Gorkij och hans resa genom livet i hans triologi. Den var full av solsken och fattigdom och upptåg och riktigt trevlig att läsa. Min ryska resa fortsatte med Alexander Solzjenitsyn och hans Gulag böcker. De var intressanta att läsa i förhållande till böckerna om koncentrationslägren i Europa och upptäcka liknelserna och de trasiga, mänskliga öden som drabbade de som fanns inlåsta i Gulagen, men i längden var de deprimerande, så de böckerna tillhör inte de som står på min lista att läsa om.

Boris Akunin tillhör visserligen inte klassikerna. Men hans deckare som utspelar sig oftast i Moskva miljö men hans huvudperson Erast Fandorin i centrum. Jag får alltid en upplevelse av att ute faller stora snöflingor i lugn och ro, lyktornas ljus blir allt gulare och med avskärmad och i en hörna i en skugga sitter Fandorin och funderar över lösningen av gåtan. Det är en känsla som får mig att må bra.

Sammanfattningsvis kan jag säga följande om min upplevelse av de klassiska ryssarna. De var trevliga att läsa, jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten. Av klassikerna är det kortnovellen om Bobock som alltid kommer att vara min favorit. Och jag ser fram emot varje bok av Boris Akunin, jag är övertygad om att han en dag kanske kommer att bli en rysk klassiker.

Det är inte det vi läser, utan det vi kommer ihåg som gör oss lärda.

Francis Bacon

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ryssarna

Måndagen den 28 Februari 2011

Efter att lätt ha skummat forskning om hjärnan och dess utveckling, har jag kommit fram till att de har helt rätt. Den generella uppfattningen är att hjärnan mognar klart någon gång vid 25 års ålder. Jag har alltid hävdat att min hjärna befann sig vilande fram till jag var 26 och då kom den igång på fullt. Jag hade dock matat in rätt mycket input fram till jag var 26, men jag hade nog aldrig analyserat vad det var jag matade in.

Men vid 26 började jag verkligen TÄNKA! Detta påverkade mitt litteraturval, så till vida att jag då och då bestämde mig för att läsa en klassiker och försöka komma ikapp alla det andra som läst dem, i skolan, eller bara för att det är skoj. Jag hade mina klassiker som hägrade, och det var de ryska klassikerna. Av någon konstig anledning låg där aldrig något krav, varken i grundskolan eller i gymnasiet på att vi skulle läsa dem. Elller så var det bara vår klass, alla andra som jag har pratat med har på något sätt kommit i kontakt med den ryska litteraturen. Så, även om min hjärna fick sig ett riktigt ordentligt uppvaknande vid 26, dröjde det ändå 14 år innan jag gav mig i kast med Ryssarna.

Först då kände jag mig mogen, eller så var det så att det var lästorka på allt annat och det var bara de som var kvar att läsa. Och där stod en tjock svällande Dostojevskij i bokhyllan i sitt lätt skära överdrag.

Brott och straff. Även om jag kände mig ganska mogen för att ta mig an de STORA, så tvekade jag ändå lite. Sen öppnade jag pärmen och började läsa, och läste och läste, mest fnittrandes. Dostojevskij torra humor, det ryska tungsinnet och den hårda ryska vintern och de usla förhållanden som beskrivs i boken är ändå sammanlänkade med en kärlek som skiner igenom. En kärlek till ryssland. Hans persongalleri är omfattande och man fastnar gärna hos en av och sen tycker man riktigt illa om någon annan, men det är så det ska vara.

Efter Brott och straff, gav jag mig på Bröderna Karamazov och Idioten och jag upplevde samma känsla av tungsinne och torr humor blandad och fortfarande kärleken till ryssland eller kanske är det så att hans kärlek riktar sig med till det härdade ryska folket. Jag var i varje fall färdig med Dostojevskij och började vända blicken mot annan litteratur när jag fick en lite underbar pärla i handen. Det var en kortnovell av Dostojevskij som heter ”Bobok”.

"Bobock" är en småunderhållande skröna om händelser på en kyrkogård en dag när en man dras dit av en begravning han egentligen inte är särskilt intresserad av att gå på. Det är en lättsam text, "mystik och fars i en egenartad blandning" som den beskrivs i presentationen.

Julle Catahya 2002

Tog mig friheten att citera Julle, eftersom hans beskrivning av Bobock är så mycket bättre än min hade kunnat bli. Har man möjlighet och någonsin får denna novell i sin hand, så läs den! Det är alltid intressant att få reda på vad som händer efter att man har kommit ner i jorden och fått nya grannar.

Det som skrevs utan möda, läses i regel utan nöje.

Samuel Johnson

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Carlos Castaneda

 

Carlos Castaneda

Resan till Ixtlan, Samtal med Don Juan, The art of dreaming.

Visst, delvis är böckerna flummiga och riktigt out there, men ändå så slukade jag dem från pärm till pärm.

Jag köpte inte allt som Don Juan förmedlade i sin lära, men jag köpte vissa saker, som till exempel att man bör söka sig sin egen plats i rum där man vistas. Vilket inte behöver så mycket övning som Carlos gick igenom, för jag har insett genom åren att man gör det helt naturligt. Det finns alltid en plats där man känner sig mest bekväm att sitta, stå eller ligga i ett rum.

Det som dock fångade mig mest med Castaneda var hans drömlära. Den fick igång min fantasi och jag testade mig fram genom flera av hans övningar. Ibland lyckades jag så bra (vill jag gärna tro själv) att jag fick andan i halsen av rena förskräckelsen, andra gånger fungerade det inte alls.

Men det är så det är, med lite mer övning kanske man hade kunnat uppnå Castanedas nivå. Jag är väl medveten om att det finns två sidor av Castanedas anhängare, en som säger att han naturligtvis upplevde allt han skriver om och att Don Juan finns, andra sidan förnekar både upplevelserna och Don Juans existens. Må vara vilket. Tankvärd läsning är det i varje fall.

När jag sent om sider snubblade över Castaneda, var böckerna svåra att komma över eftersom de slutat tryckas i ny upplagor. Men för ett par veckor sedan trillade det in ett mail från Bokbörsen (en sida jag varmt kan rekommendera) och där hittade jag Castaneda guld.

Nu ståtar lite slitna ex av hans böcker i min bokhylla och väntar på omläsning. Jag ser fram emot att förnya bekantskapen.

Det finns inga moraliska och omoraliska böcker, bara bra eller dåligt skrivna.

Oscar Wilde

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Göran Grip, Richard Bach och Neale Donald Walsch

Av all den New Age litteratur som jag tog mig igenom finns det fyra stycken som har fastnat hos mig och som jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Den första är Göran Grips, Allting finns. Den boken talade högt till mig. Från allra första sidan slukade jag boken och tänkte med förundran, det finns andra som känner så som jag gör, han har gjort det långt innan mig. Det var en värmande upplevelse. Det är synd att Göran Grip slutade ägna sig åt läkaryrket, det hade behövts lite fler läkare med den inställningen som Göran Grip hade. Om han hade fått arbeta som han ville och inte behövde försvara allt och arbeta i motvind, så hade vården idag kanske sett lite annorlunda ut. Men nu handlade inte boken om vården, även om den berörde den. Den handlade om Göran Grips vilsenhet och sökande efter sin egen andlighet. Sitt inre. Det finns två saker som jag utan ansträngning och utan att behöva tänka efter kommer ihåg från boken. Den första är Göran Grips beskrivning av hur han fokuserade för att förstärka sina positiva tankar och önskningar för att de skulle lättare komma till honom. Han hiss, som han laddade uppe i hjärnan och skickade in i sitt eget inre, och som gav utdelning. Gjorde det lite lättare för honom. Jag måste erkänna att när det gäller Göran Grip så blev jag lite ’star struck’, så när jag hittade hans mailadress på internet, skrev jag till honom och tackade honom för boken, (gör jag inte vanliga fall, har bara gjort det vid ett annat tillfälle, men det tar vi senare) och till hans heder, så svarade han mycket vänligt inom ett dygn. Det är storhet, i mina ögon.

Den andra är Richard Bach, The Bridge across forever. Boken handlar om Richards sökande efter sin soulmate. Hans sökande kastar honom från den ena famnen till den andra, utan att han hittar det han söker efter. När fjällen till slut faller från hans ögon, visar det sig att soulmaten varit där, bredvid honom hela tiden. Och då har jag bara kommit halvvägs in i boken. I andra delen berättar Richard om sökandet i sig själv, om sina försök att genomföra ut-ur-kroppen experiment. Bilderna som hans text skapar i min hjärna när jag läser om hans försök är vackra, verkliga och samtidigt abstrakta. Bara den upplevelsen gjorde att boken hamnade högt på min lista. Jag har sett att Richard Bach skrivit fler böcker om sitt sökande och om sitt liv innan och efter Bridge boken. Men jag har aldrig känt något behov av läsa mer av honom (vilket är ovanligt för mig), jag är helt nöjd med att ha läst The Bridge. Även nu så här många år efteråt känner jag mig lite varm och glad när jag skriver om den.

Den tredje är Neale Donald Walsch’s, Samtal med Gud. Jag tror inte på Gud i den bibliska meningen, men jag tyckte om upplägget av boken, frågor och svar. Det kom ingen större uppenbarelse med den boken, men den fick mig att tänka efter, att fundera över orsak och verkan. Den aktiverade min hjärna och det var en behaglig upplevelse, jag tror att den öppnade mitt sinne för att ta till mig saker och ting lättare. Att inte vara riktigt så enkelspårig som jag var. Att börja tänka utanför ramarna.

Böcker har sina fördelar jämfört med människor. De sätter tankar i rörelse, vilket människor sällan gör. De tiger också så länge man inte ställer några frågor till dem.

George Brandes


0 kommentarer | Skriv en kommentar

New Age

Tisdagen den 22 Februari 2011

New Age drabbade nog alla (nu generaliserar jag grovt) på något sätt. Mig drabbade det hårt och oväntat. Från att ha varit bekantskapskretsens Tomas Tvivlaren, flög jag fritt med huvudet före in i en värld av, andar, guider, meditation och sökande på tidigare liv. Nu med facit i hand och lite mer sansad tänker jag tillbaka på den tiden med ett litet generat leende. Mitt nya sökande förde in mig i en del av litteraturen som var, även den, helt ny för mig.

Den allra första boken, ett trevande försök till självförverkligande, var Älska dig själv, av Wayne W Dyer. Jag trodde att jag hade hittat lösningen på alla mina problem. Tyvärr så kom jag inte ens till kapitel två i den boken. Den sade mig inget, eller så var det så att jag kände igen mig i det negativa men hade inte förmågan att omsätta Dyers visdomar till något vettigt som kunde hjälpa mig. Eller så var jag bara inte mogen för det.  

       

                                                                                   Ju mer vår bekantskap med goda böcker växer, desto mindre blir den krets av människor i vars sällskap man finner nöje!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy genre, Terry Pratchett och engelska

Måndagen den 21 Februari 2011

Så här med facit i hand och många år klokare, ser jag klart och tydligt hur människor som har kommit och gått i mitt liv påverkat och utvecklad min läsning. Lite envist har jag fram till mitten av 90 talet ägnat mig åt att döma boken efter omslaget. Fantasy genre hade jag helt förkastat efter att faktiskt ha försökt läsa en Eddings bok men den lyckade inte fänsla mig och sa mig inte speciellt mycket heller. På den här tiden hade jag en nära vän som var helt fräls på fantasy och försökte få mig att läsa fantasy böcker. Jag vägrade envist.

Till den dag då jag fick i min hand Terry Pratchetts Magins värld. Min kompis var helt övertygad om att jag skulle tycka om dem. Där stod vi framför bokhyllan hemma hos henne och jag höll i min hand två böcker varav en var på engelska. Jag stod och velade, menade att jag inte klarade av att läsa engelska. Kompisen envisades med att om jag kom att tycka om den första skulle jag med säkerhet vilja läsa den andra och då var engelska det enda alternativet, likaså de andra böckerna i serien. Jag gav med mig och tog böckerna och åkte hem. Innan jag åkte hade jag dock garderat mig och hade med mig fyra Pratchett böcker hem. En på svenska, tre på engelska.

Den eftermiddagen öppnade jag Magins färg och landade i Diskvärlden, stiftade bekantskap med den misslyckade Trollkarlen Rincewind och hans följeslagare Tvåblomster och kofferten av Inteligent Päronträ+, som i denna första bok gav sig av på en resa som började i Ankh-Morpork och slutade vid Diskvärldens kant.

Det var högsommar, plågsamt varmt ute, alla fönster öppnade för att släppa in den lilla svalka som fanns och framför en surrande fläkt satt jag och slukade böckerna om Diskvärlden och skrattade så jag grät när jag såg mänskligheten genom Terry Pratchetts ögon och ord. Det var underbart roligt, och lärorikt om fördommar som finns runt om i världen.

I Pratchetts böcker, har min favorit nummer ett, alltid varit Rincewind. Denna misslyckade trollkarl som blev trollkarl bara för att han hittade i bilblioteket på Osynliga universitet och kom överns med Orangutangen som var bibliotekarie där. Rincewind dolde aldrig att han var feg, detta är en man som kan kalla på hjälp på femton olika språk och springa snabbt ifrån alla illavarslande situationer. Trots dess kvalitativa egenskaper, lyckas han alltid hamna mitt i röran och klara sig därifrån men livet i behåll och oftast utropas till hjälte.

Med andra ord var jag fast. Jag slukade böckerna och gör så än idag, Pratchetts böcker ligger som nummer ett på min lista på böcker att läsa om. Magins finns i dem varje gång man börjar på fösta meningen. Naturligtvis har man sina favoriter, men om man ska börja läsa Pratchett så har man nog glädje av alla böckerna.

Terry Pratchett har även skrivit en bok som är underbar, tillsammans med Neal Gayman som heter Good Omens. Den handlar om jordens undergång och har ett helt underbart persongalleri som med gemensamma krafter stoppar undergången. Jag är så tacksam för att de finns till, och för att de står i min bokhylla och jag kan bara ta den när jag vill och läsa om. Det är lyx för mig.

 

I början på 2000 gjorde ett första och enda besök på bokmässan i Göteborg. Och just det året när jag befann mig mitt i Diskvärlden så fanns Terry Pratchett och Neal Gayman på plats. Där stod jag och tittade på mannen som fick mig att skratta högt och det enda jag kunde tänka på var "gud vad han är kort".

Och engelskan? Den blev etablerad hos mig, jag började läsa mer och mer engelska böcker. Med påföljden att jag ibland fick tag i en engelsk som jag läst på svenska och vice versa. Det var då jag upptäckte hur dåliga vissa översättningar är. Idag vad gäller mina favoritförfattare så väljer jag oftast den engelska versionen.

Även om jag inte längre har kontakt med kompisen som introducerade mig för Pratchett och fick mig att läsa böckerna på engelska, kommer jag alltid att vara tacksam för det. En sådan utveckling av självet är den största gåva någon kan ge. 

 

.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0060853980
Att läsa en bok för första gången är som att få en ny vän; att läsa om den, är som att återse en gammal bekant!

Kinesiskt ordspråk

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Internet och Mrs Pollifax

Måndagen den 21 Februari 2011

I och med att internet öppnade upp sig för mig, uppstod också behov av ett användarnamn. Mina vänner som var världsvana inom nätanvändandet och visste allt om virus och identitetsstöld präntade in att anonyminet var det man skulle satsa på.

Dorothy Gilman som har skrivit en hel serie med Mrs Polifax deckare, gjorde mig till en fan med sin huvudperson. Änka i 60 års åldern som har tröttnat på sina pelargoner och antimakasser och vill ha lite spänning i livet. Genom otippade omständigheter blir hon anlitat av CIA och börjar sin resa till världens alla hörn. Böckerna om Mrs Pollifax är roliga och spännande. Dorothy Gilman har skapat en kusin till Miss Marple, de använder sig båda av sin kunskap om människor och relationer mellan människor. Mrs Pollifax är dock lite mer livlig, lite mer sugen på att svinga sig i lianerna även om hon inte gör det i någon av böckerna. Men hon har glimten i ögat och tar sig an alla uppdrag som hon får genom CIA med entusiasm och öppet sinne.

Denna person som jag inte delar speciellt många egenskaper med tog jag som användarnamn allra första gången jag behövde ett. Sen har hon hängt med i alla år.

Internet och tillgången till internet (detta var tiden med tjutande telefonuppkopplingar) tog min läslust till en ny nivå. Jag kunde söka och leta efter information som fanns beskriven i böckerna jag läste och detta förde mig till nya böcker om nya ämnen. Inom några få år hade min lista på böcker som jag ville läsa, växt till flera sidor i anteckningsboken och verkade inte få något slut. Men jag håller på att beta av den, långsamt men säkert. Problemet är att med varje bok finns det minst fem nya ämnen som dyker upp och som man vill undersöka och läsa mer om. Och i allt detta behov, finns de gamla som jag vill och har behov av att läsa om.

 

Det värsta med nya böcker är att de hindrar oss från att läsa de gamla.  ;-)

Joseph Joubert


0 kommentarer | Skriv en kommentar