Nu har jag avverkat nästa mål i min fantasy forskning. Har läst ut första delen av George R.R. Martins 5 delars epos. Helt klart godkänd, härliga personligheter som man fäster sig och lär sig att hata direkt. Historien flyter på även om handlingen är uppdelad per person, så hänger man med bra. Jag kände tydligt av viljan att få veta mer direkt, och pestade då vännen som rekommenderat boket för att få försäkringar om att favoritpersonerna lever länge. Och det kommer de att göra! Tack och lov. Hade planerat att läsa lite annat emellan men det blev inte så, tog nästa bok direkt, kunde inte vänta.

Den upplevelsen gör att R.R. Martin hamnar på andra plats bland fantasy författarna. Helt klart bättre än Rothfuss, tyvärr Rothfuss!

Satt och läste en recension gällande en bok av Neil Gayman och blev lite irriterad när kvinnan som skrivit, tolkade den sociala samhällskänslan och politiska oron som undergrävde hela handlingen (kursiva markeringen är mitt eget påhitt, stod inte riktigt så).

Och sen när jag satt här och tänkte på fantasyböckerna insåg jag att jag gör precis samma sak. Fast kanske inte så djupgående. Men jag undrar över, varför är det så att i fantasyböckerna är alla personerna så hiskeligt unga och beter sig så fruktansvärt vuxet? Fantasy i sig som genre är lite saga för vuxna, så kanske ligger det i en strävan att göra boken mer barnvänlig. Eller så är det så att författarna tar fäste i mörka medelåldern då levnadsgenomsnittet var väldigt lågt.

Sen konstaterade jag att Abercrombie och Pratchett inte använder sig av unga jättevuxna till skillnad från Martin och Rothfuss och upptäcker att jag tycker om deras böcker bättre än de andra två. Framför allt föredrar jag Martin framför Rothfuss, eftersom jag tyckte att det var väldigt störande med de ständiga påminnelserna om huvudpersonens låga ålder.

Men jag kommer ändå fram till att viss fantasy är helt ok, men jag är tacksam för att jag har vägledning som pekar ut de böcker som är ok att läsa. Tror att man skulle kunna gå på hur många minor som helst.

Fortsätter dock ihärdigt med Martin eftersom jag måste bara få reda på hur det går för dem alla! Och avslöjar här en hemlighet, jag gillar verkligen drakar! Där jag kan känna ett visst motstånd mot för mycket magi som spårar ur, älskar jag varje gång en drake kommer in i handlingen.