Som jag redan har skrivit omfattar min fantasy värld, Terry Pratchett, eller om man nu ska vara riktigt tydlig, har omfattat.

Jag har sett ljuset och blivit omvänd!

Hur?

Genom en vän som rekommenderade Joe Abercrombie. Alla ni som nickade instämmande när ni läste mitt inlägg om fantasy tidigare, sluta hålla med mig. Det finns andra fantasy böcker som är värda att läsa och som är underbart underhållande och får en att hålla andan av spänning.

 

Joe Abercrombie

by Lou Abercrombie

Abercrombies böcker har en förmåga att mana en att läsa vidare snabbt för att få reda på vad som har hänt, samtidigt tittar man oroligt hela tiden på den krympande massan av sidor som för en till slutet. Eftersom man inte vill att den ska ta slut.

Jag började med The First Law triologin      

 
    

I The Blade Itself får vi träffa personerna som följer oss på den spännande, otroliga resan genom alla tre böckerna.

Den första är Inkvisitören Glotka, som ibland är grym, ibland ömklig och ibland en gentleman. Glotka har en historia som är vävd in i böckerna och ens egna känslor gentemot honom förändras ständigt medan man läser. inte för att jag vill avslöja något av böckerna om ni inte har läst dem, men det händer att han gör något gott, inte ofta.. men det händer.

Nästa persongrupp är Nordmännens lilla stridsstyrka som precis i början på boken har blivit av med sin ledare. Den gruppen består av den perfekta sammansättningen av en grupp och ändå så grälas det. Den som med sitt lugn och ett lugn som håller sig genom vilken situation det än må vara är Dogman, gruppens scout. Jag kan inte göra dessa personligheter rättvisa i att beskriva dem här, de måste upplevas och insupas, man måste använda sig av det inre ögat för att skapa sig en egen bild.

Logen är den försvunna ledaren, så nu har jag avslöjat det, han lever. Men det spelar ingen roll eftersom ni snabbt i början av boken kommer att få reda på det. Logen är den obesegrade kämpen, som har alla ärr på rätt plats att visa upp för det. Det är inte för inte de kallar honom  The Bloody Nine. Hans egen livsmetafor är.. man måste vara realistisk om dessa saker.

Den sista som jag tänkter nämna och som också är med genomgående i böckerna är Bayaz, han har kraften, han kan få saker gjorde på sitt sätt genom att fuska med magi eller på något annat sätt, men det delar han gärna med sig av själv genom böckerna, så det behöver inte jag upprepa här.

Det krigas, det smids planer, den ena förråder den andre, politiken är på hög nivå. Man upplever Nordmännens hårda värld, med mörka skogar och också som platsen för ett stort slag.

Man får uppleva den civiliserade världen i staden, nåja, sån som den nu är. Och hela tiden minst en gång per sida, ryser man till när man läser en grafisk beskrivning av ett slag där man verkligen inte tar några fiender. En bra fiende är en död fiende och inget annat. Och sen skrattar man högt, nickar lite igenkännande vad gäller persondrag, och hela tiden har man hjärtat i halsgropen för att boken ska ta slut för fort.


 

I nästa två böcker stiftar man bekantskap med nordmannen Shivers som har gett sig ut på en lång resa för att bli en bättre man och han får verkligen kämpa för att bevisa att han kan...

Hans sällskap är Montcarro, den kvinnliga strategen, född till att vara en ledare i lyckade slag och vinna dem alla med sin list.

I Best served cold, inleds historien med ett otroligt fult förräderi, och sen rullar det på, list, slughet, styrka och de rätta människorna vid sin sida krävs för att det här udda paret ska överleva ända till slutet, även om det inte blir riktigt som de har tänkt sig från början. Uppfinningsrikedomen i böckerna är på topp, persongallerien helt uderbart intagande, precis som i triologin och hela tiden har man samma rädsla för att boken ska ta slut för snabbt.

I The Heroes, möter vi Shivers igen. Nästan hela boken är ägnat ett enda slag, det om The Heroes, och det är ett slag som slår hårt, både för de givna motståndarna och mot läsaren. Det är spännande, rått, oväntat och man älskar det! Eller jag i varje fall!

Språket är givetvis engelska, tror att de här böckerna men det underbara ironin och humorn, hade förlorat för mycket i översättning.

Nästa bok av Abercrombie kommer ut i höst, ibland önskar man att författarna hade kunnat skriva lite fortare!

Avslutar med en recenssion skriven av en av Abercrombies kollegor inom fantasy genren. Fasktiskt så står han näst på tur att skriva om, Patric Rothfuss.

 

"The books are good, really good. They pulled me in. Well-developed world. Unique, compelling characters. I like them so much that when I got to the end of the second book and found out the third book wasn’t going to be out in the US for another three months, I experienced a fit of rage, then a fit of depression, then I ate some lunch and had a bit of a lay down."

—Patrick Rothfuss, author of The Name of the Wind