Varning! Om du inte har läst boken ska du inte läsa den här texten! Blunda och scrolla vidare!

 

Jo Nesbö har skrivit många bra Harry Hole deckare. Och vem har läst en och inte förälskat sig lite i Harry? Denne lite slitne, alkoholiserade människa som har en talang, han kan nosa sig till den skyldige även genom alkoholdimman. Ibland såg han mördaren till och med tydligare genom alkoholdimman. Men i förra boken, Pansarhjärtat, hade han genomgått någon form av mutering så han blev lite superhjälte.

Kvittade hur mycket de slog ner honom och krossade kroppsdelar och bröt fingrar och överlag använde Harry som en slagpåse, så reste han sig upp som fågel Fenix ur askan och segrade över ondskan. Det var lite svårsmällt. 

Så lite orolig var jag nu när jag satte mig ner med den nya boken Gengångare. Jag ville ha tillbaka den lite strulige Harry, inte superhjälten. Efter att ha läst runt 200 sidor, började jag andas lite lättare, förutom att vara helt nykter och varit nykter i 3 år, var sig Harry ganska lik och boken var spännande och jag vände sidorna och hade väl slappnat av och var inte riktigt beredd.

Helt plötsligt gör Harry en Rambo i badrummet och börjar sy ihop sin egen haka! Oron för Harry och hans mutering återkom i full kraft.

Men Nesbö förnekade sig inte. Var lite för mycket superhjälte en bit i boken och upplösningen var inte väntad, för det kunde ju inte vara så ... vi kände ju den här skurken... så det kunde inte vara han.

Med sin vanliga skicklighet och sin farligt sluga hjärna, binder Nesbö samman alla trådar och man sitter där återigen med öppen mun och undrar, hur tusan gick det här till? Är det verkligen rätt?

Och det är det ju, för det har Jo Nesbö talat om för oss. Och med detta säger vi adjö till Harry Hole och tackar honom för de timmarna han gett oss av spänning och kommer att ge mig, för jag kommer garanterat att läsa om och unna mig Harry Hole frossa i framtiden. Och till Jo Nesbö, tack och bra gjort. Det var det enda rätta!!