Söndagen den 3 April 2011

Poesi och dikter har aldrig lockat mig. Kanske beror det på att jag inte riktigt kan ta till det abstrakta i texten och omvandla till något som jag kan göra till mitt eget. För ett antal år sedan kom jag över en dikt om lingon. Jag kommer inte ihåg den ordagrant, ej heller kan jag säga vem som har skrivit den men den gick ungefär så här:


Lingon
röda bär
i en skål

Som sagt, säger mig inte ett dugg men andra kan kanske förlora sig i orden och få en uppenbarelse av någon form.

Trots detta har poesi och dikter ändå kommit i min väg och jag har läst dem och ibland fått en liten uppenbarelse av dem men jag har aldrig blivit biten.

Anna Maria Lenngren 

När jag avslutade kursen i svenska C var min uppsats baserad på tolkning och analys av dikter skrivna av Anna Maria Lenngren. En av hennes mest kända dikter är ”Några ord till min dotter, om jag hade något” skriven 1794.

Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöfver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa öfver!

Eftersom jag fick MVG på arbetet är jag säker på att jag gjorde en mycket djup och klok analys av dikten, tyvärr är det många flyttningar sedan och många utrensningar sedan och jag har inte arbetet kvar.

Under tiden som jag fördjupade mig i de ryska klassikerna dök även där diktningen upp och fick mig att läsa lite poesi i boken Rysk lyrik, Ett urval från Pusjkin till Pasternak. Jag läste lite här och där och konstaterade att tragiken och dysterheten och döden hade en stor plats, dessa kriterier uppfyller även Dostojevskij, tyvärr har hans ironi och humor fått plats i dikterna.

En poet som även han ägnar sig mycket åt döden samt det destruktiva i förhållanden är Charles Boudelaire. Han tillhörde de som under 1800-talet gick i spetsen för det dekadenta och symbolitiska och han räknas fortfarande som en världslitteraturens största författare.

 

Charles Boudelaire

Sista tiden har det handlat mycket om biografier inom litteraturen hos mig. Genom en litteraturlista hittade jag Robert Lowell som tillhör de amerikanska poeternas grädda från mitten av 1900-talet. Jag kom att läsa hans biografi, inte på grund av hans poesi, utan på grund av att hans liv styrdes till det yttersta av hans manodepressiva läggning. Eftersom hans dikter mer eller mindre direkt återspeglade hans upplevelser i stunden och relaterade till de som han hade närmast omkring sig, och det faktum att de i biografin var tolkade var de lätta att förstå. Hade jag läst den fristående hade de inte sagt mig något.

Robert Lowell

Och kanske är det hemligheten i att kunna njuta av poesi, att man har en kännedom om författaren och vet hur hans liv ser ut, fast det är nog inte hela sanningen. Jag är nog alltför beroende av en löpande text som låter min fantasi att skapa egna bilder av personerna och till en viss del omgivningarna men intrigen vill jag ha förklarat för mig.

Även om jag har svårt för att njuta av poesi och dikter, har det i ett minnesvärt ögonblick i tiden hänt att jag har diktat.
Det var under allra första tiden med internet, när man andades och tuggade internet och var helt bortkopplad från verkligheten. En dag medan jag och kompisen satt och surfade, dog modemet, skärmen slocknade och allt omkring oss tystnade. Ett strömavbrott. Denna traumatiska upplevelse fick oss att dikta om vår saknad efter modemets brus och vännerna online, medan vi väntade på att strömmen skulle komma åter. Tyvärr har även detta storverk, som hade anlag att bli en klassiker (ironi), gått förlorad i alltför många flyttar.

 

Hellre barfota än boklös.

Ordspråk från Island