Jag är inget Aerosmith fan, inte heller ett Steven Tyler fan, gillar några av deras låtar. Men så hade jag min rockbiografi period och då snubblade jag över Stevens också. Och jag önskar så att jag inte hade gjort det!

Jag tyckte inte om boken. Från sida ett till sida sista sitter jag med känslan av att han är påtänd (trots alla lyckade avgiftningar!) och flera gånger lyckas han passera gränsen smaklöst, man blundar och tänker frenetiskt, för mycket info, det behövde jag verkligen inte veta!! Men Steven skonar ingen, definitivt inte sig själv för det är ingen vänlig bild han beskriver av sig själv, fast jag misstänker att han tror att han gör just det.

Monologerna är flummiga, den info som skulle kunna motsägas, motar han i grind genom att skriva att det är hans bok så han skriver vad fan han vill och fuck you.

Eller så är det mitt fel. Jag är för känslig och greppar inte storheten i hans känsla för musik och hans stora talang vad gäller lyrik och texter. Om det nu är så att de bara trillade över honom, rann som guld ur hans begåvade hjärna och strupe, så befinner jag mig i skuggan av en storhet och trots detta får jag inte till några positiva vibbar när jag tänker på hans bok. Kanske kan det också bero på min sinnesstämning när jag läste boken. Tänkte många gånger att han kanske är ironiskt, men sen läste om stycket och kom fram till att det var han inte.

Så jag och Tyler hade nog inte blivit kompisar, den person som jag hittade på sidorna tyckte jag inte om. Men kanske säger den något annat till en annan person. Så jag skulle nog inte säga , Låt bli att läsa den, utan försök, se vad du tycker.