Söndagen den 8 Maj 2011

Nu har jag äntligen kommit till min favoritgenre. Tyvärr är det så att det inte är speciellt många svenska deckarförfattare som jag har blivit riktigt fäst vid. Men där finns några stycken att skriva om ändå.

Leif GW Persson är alltid trevlig att läsa. I varje fall när han ägnar sin stora kunskap om brottslighet och skriver fiktion. Då är han helt underbar! Att han inte har blivit anmäld till diskrimineringsnämnden är helt förbluffande. Men det har han kanske och jag har missat rubrikerna. Hans stereotypa poliser roar och allra mest förvånar när de lyckas lösa en gåta. Man har alltid en känsla av att det var en ren slump och i samma stund som man tänker det, så ber man en stilla bön om att det inte alls förhåller sig så i verkligheten. När GW ägnar sig åt faktafall blir det lätt för svårtuggat. Hans enorma kunskap drar ner flytet i hans språk och det blir lätt torrt och akademiskt föreläsande. Jag har nästan precis läst ut hans senaste bok, Den döende detektiven och hoppas innerligt att det ska komma fler böcker från honom inom den fiktiva genren.

Åke Edwardsson är för besvärlig för mig. Där är något med Erik Winter (huvudperson i böckerna) som inte riktigt stämmer. I varje fall inte för mig, upplevelsen blir att det är för krystat, uppenbart och språket flyter inte heller obehindrat. Edwardsson har en tendens att skriva massor av oavslutade meningar i sina böcker. Och det är okej att göra, men inte så till stora grad att man får en känsla av att man själv skriver dialogen till boken.

Henning Mankell har varit mycket produktiv och är säkert en tekniskt bra författare som har bevisat att han kan skriva lite av varje. Men säga vad man vill om Kurt Wallander, men han är svårmodig, melankolisk och väldigt tystlåten, nästan butter. Jag har nog läst de flesta av Wallander serien och det finns en som är en riktig höjdpunkt som jag inte kunde lägga ifrån mig och det är Steget efter. Man var hela tiden bara tvungen att få reda på vad som hände sen, så man lade inte boken ifrån sig och läste den i ett svep. Som tur var, var det semestertider och man kunde ägna två hela dagar med nonstop läsning. En annan av Wallanders äventyr som höll hög klass är Den femte kvinnan, inte lika bra som Steget efter men dock mycket läsbar. Tyvärr så har min lust att läsa något annat av Mankell dalat. Jag har hört att vissa av böckerna som inte handlar om Ystad är läsvärda, men jag har aldrig kommit så långt att jag faktiskt har tagit någon av dem och läst dem, det har alltid funnits något annat, roligare, mer spännande. Men vem vet kanske någon gång i framtiden.

Jan Mårtensson är en av favoriterna från 70 – 80 talet när Homan var lite udda i sitt slag. Den självutnämnde antihjälten. Och vissa av böckerna var verkligen bra och roliga att läsa. Men sen fick Homan någon form av ålderskris och flippade ut. Blickfånget blev kvinnor istället för brott och plötsligt satt man och läste om Homans kärleksbekymmer och satt fast i sliskig romantik som förstörde läsupplevelsen helt och hållet. Mårtensson har stått kvar på hyllan i alla år, för att han en gång var underhållande. Men det har inte blivit av att jag har köpt eller läst några fler av hans böcker.

Bo Baldersson finns det bara en sak att säga om UNDERBAR! Vad vore den svenska deckareliten utan Stadsrådet och Vilhelm Persson, svåger och adjunkt med förkärlek till stora tjocka böcker skrivna på tyska? Det vore fruktansvärt fattigt. Skratt, spänning, den enkla svenska politiker som inte är intresserad av politik, utan vill hels ägna sig åt barnavel, dricka saftkobbel och allra helst fungera som justitieminister eftersom det ger honom tillgång till SÄPO och lille torre Vilhelm, med sin rädsla för förkylningar, drag och sin törst efter kärlek och kvinnlig uppmärksamhet som han försöker dölja. Detta radarpar får i varje fall mig att må bra. Det är synd att det inte blev fler böcker och det är lite synd att man aldrig fick reda på vem som ligger bakom pseudonymen, fast på det viset så lever mystiken kvar och helt klart så ligger Barldersson på andra plats bland mina favoriter i deckarförfattarna.

Men på plats nummer ett.. obesegrad genom åren en bekantskap som kom till på en rea av en ren tillfällighet är…

Arne Dahl, alias Jan Arland är min absoluta favorit bland sveska författare. Böckerna om A-gruppen hänger kvar hos mig och jag läser gärna om den och väntar alltid med stor förväntan till nästa bok. I dagsläget har det blivit 11 böcker om A-gruppen som har växt, splitrats och återförenats igen genom dessa böcker och förhoppningsvis så är nästa bok snart ute så att man kan fortsätta följa deras öden och äventyr.

Jag köpte min första Arne Dahl år 2000. Upp till bergets topp, såldes för 25 kronor tre veckor efter att rean var över och det var de bäst spenderade pengarna det året. Jag tycker om Dahls språk som flyter och är både reellt och abstrakt på samma gång. Hans persongalleri håller från bok till bok och förändras på ett sätt som känns naturligt. Denna sammansatta grupp av personligheter som håller ihop trots motsättningar och skilda åsikter är en bild av styrka och jag tar dem alla till mig och omhuldar dem. Läser gärna om och stiftar bekanskap igen och igen och igen… Arne Dahl är för mig nummer ett bland svenskarna.

Litteratur är en dålig krycka, men en utmärkt promenadkäpp.

Charles Lamb