Det var böckerna om Mary Bell som öppnade en ny litterär dörr för mig. Jag upptäckte böckerna som beskrev verkliga brott. Det var inte fiktion, det var fakta som hade samlats ihop från familj till mordoffer, poliser och andra som hade deltagit i utredningen av morden.

Kanske inte så konstigt med tanke vilken inriktning mitt yrkesval blivit, så har jag alltid varit fascinerad av psykopater, och den nya vägen som jag slog in på nu när jag hade hittat, Sereny,  Anne Rule, Olsen, Wambaugh och alla de andra, fascinerade mig ännu mer.

Detta genre av litteraturen har växt lavinartat samtidigt som filmbolagen har hakat på och gett oss CSI i alla ändar av Amerika, Navy CIS, Law and order mm.

Jag tror att den förste som tog steget och banade vägen för den här typen av böcker var Truman Capote, som skrev en dokumentärroman, Med kallt blod, 1966, som handlade om ett mordfall, där en hel familj mördades av två förrymda fångar som senare avrättades.

Det är många som har följt honom och dokumentärromanerna har tagit sin plats på bokhyllorna.

Den första som jag hittade efter Gitta Sereny, var Anne Rule.

Anne Rule var en poliskvinna som efter sin skilsmässa upptäckte att hon inte kunde klara sig och sina barn på sin polislön. Att hon tog steget till att börja skriva om verkliga fall, verkade vara ett givet val för henne. Den mest berömda av Anne Rules böcker är ”The Stranger beside me”, som handlar om Ted Bunty. Med facit i hand insåg Anne Rule att hon under en period av sitt liv hade arbetat på ett nödsamtalcenter tillsammans med Bundy.

Om man är intresserad av den här typen av böcker finns det hur mycket som helst att välja mellan. Nya författade dyker upp hela tiden. Men här ska man vara lite kräsen. Alla är inte läsvärda och vissa är så dåligt översatta att bara språket i dem gör att man inte vill läsa den.

Den här litteraturen har fått en given plats i min bokhylla. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom deckare och thrillers verkligen har rotat sig här i mitt lilla personliga bibliotek.

En man utan böcker är en blind man.

Ordspråk från Färöarna