Om



Här är det böcker för hela slanten!¨

Fast inte riktigt hela, man behöver uvecklas, och jag funderar rätt mycket över texter jag hör eller läser som inte är i bokform. Så det kommer att läggas till reflektioner över sånt i bloggen.

Och från och till reagerar men över mänskligheten och då stannar man upp och tänker.. Hur tänkte de nu då?

Hoppas att det ska bli underhållande!

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Gitta Sereny

Uppdatering den 22/6 2012

Den 20/6 2012 gick Gitta Sereny ur tiden vid 91 års ålder. Vi har förlorat en källa till mycken kunskap.

För några dagar sedan fyllde Gitta Sereny 90 år, vilket är en hedersvärd ålder. Under hela livet har hon på ett eller annat sätt arbetet mot nazismen och för att informera om den. Som journalist har hon skrivit otaliga artiklar om ämnet. I Sverige har fem av hennes böcker som har blivit utgivna.

Fallet Mary Bell: porträtt av barn som mördar 1972

Boken handlar om lilla Mary som tillsammans med en annan flicka mördar en liten pojke, Mary är då 11 år. Gitta Sereny belyser bakgrunden till brotten och försöker ta reda på varför det hände, vilka som var de underliggande orsakerna.                                                                        

Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse 1983

Boken handlar om Franz Stangl, som var en av fyra män som styrde över lägret Treblinka. Gitta Sereny intervjuade honom i fängelset, efter att han blivit dömd vid Treblinkarättegången 1970.

Hon återger honom som han under de sjuttiotvåtimmarna som hon tillbringar med honom under intervjun, samtidigt som hon går igenom hans karriär från hans första skrivbordsjobb till den enda överlevande kommendanten från ett förintelseläger. Hon målar upp en suveränt kuslig bild.

Albert Speer och sanningen 1995

Gitta Sereny lärda känna Speer de sista fyra åren av hans liv, efter hans frisläppande från Spandaufängelset. Under de åren förde hon långa samtal men honom, hans vänner och familj. Han gav henne tillgång till sitt privata arkiv och opublicerade manuskript. I inledningen till boken skriver Gitta Sereny att hon lärde känna Speer och till och med tyckte om honom. Trots denna anar man i texten hennes outtalade tvivel under vissa av intervjuerna. Boken är kanske mest intressant i beskrivningen om hur Speer tillbringade de sista åren av sitt liv, av hans hem, hans fru och framför allt hans personlighet som ändras mot slutet.                                               

Ohörda rop 2000                      

Boken är uppbyggd på samtal som Gitta Sereny har haft med Mary Bell, efter 1995 då Marys mor dog. Vi träffar Mary i vuxen ålder, samtalen som Gitta Sereny för med henne väcker upp känslor, stör upp gamla sår och försöker genom detta hitta ett svar på tragedin.

Gitta Sereny fick mycket kritik av brittiska pressen eftersom hon gick ut med att hon delade gaget av boken med Mary Bell.                                                     

Tyskt trauma 2002

I denna bok skildras Tyskland under krigsåren. Gittas arbete med barnen i Frankrike under kriget. Hon bjuder på sina egna minnen från krigstiden, berättar om de gånger då hon själv var i fara och riskerade att bli arresterad. Detta är ett samlat dokument om Tyskland och det stora sår som landet tillfogades under världskriget.

För sitt arbete med boken om Albert Speer tilldelades Gitta Sereny Duff Cooper prize 1995, och Stig Dagerman priset 2002.

Hennes böcker är till för att slukas. De lämnar en inte oberörd. Vare sig hon skriver om nazister eller om en liten 11 årig flicka engagerar hon och fängslar en och det enda man vill är att få sitta kvar ifred med boken och läsa ut den.

Där man bränner böcker, bränner man till slut människor.

Heinrich Heine

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Koncentrationsläger och nazister

Intresset för att supa in lite mer kunskap om andra världskrigets historia, väcktes, återigen, tack vare internet. ICQ öppnade dörrarna till kontakter med folk som man i vanliga fall inte hade mött. Tack vare de människor och de diskussioner som uppstod, kom också olika förslag på böcker som man borde läsa.

Jag kan inte komma ihåg vem som rekommenderade boken som rullade igång min jakt på mer kunskap, men jag kommer ihåg boken.

Det var The Nazi doctors av Robert Jay Lifton. Det var här jag upptäckte den stora skatten som jag missat i många böcker tidigare. Litteraturförteckningen! En outsinlig källa av information och tips på andra böcker att läsa. Numera är det det första jag kollar.

The Nazi Doctors var en isande introduktion till livet i ett koncentrationsläger och dess ledare.

Robert Jay Lifton som själv har judiskt ursprung hade verkligen fördjupat sig i ämnet och även gjort intervjuer med överlevande judar och fortfarande levande hjälpredor till bland annat Dr. Mengele. Lifton speglade i sin bok den totala avsaknaden av verklighetsförankring, som enligt honom, behövdes för att de som arbetade i denna miljö var tvungna att ha, för att överleva. Lifton är själv psykolog och boken visar hur han skickligtangriper ämnet. Även om skulden finns där, den går inte att komma undan, så lägger han fokus på personerna som var närvarande och deras sätt att teorisera och rationalisera sina gärningar.

När det gäller det här området så var det lite lavineffekt för mig.

Den naturliga fortsättningen var att ge sig itu med Dr Mengeles biografi. Jag valde Mengele the complete story av Gerald Posner. Det var en ingående studie av en man, som under åren 1942-1945 utövade total makt i Auschwitz och ägnade sig åt de gräsligast möjliga experiment man överhuvudtaget kan tänka sig. Boken beskriver även hans flykt som lyckades tack vare organisationen Odessa och till viss del Mengeles familjs pengar. Det var en intressant läsning som gav utrymme till eftertanke. Även om Mengele var den som styrde och ställde, fanns det andra runt honom som inte försökte stoppa honom, försökte inte hjälpa de utsatta, utan deltog i experimenten utan skrupler.

Sen följde en ström av litteratur som beskrev livet i de olika lägren, skrivna av överlevare. Det är en läsning som får en häpna och verkligen beundra människors mod, speciellt när det är mod som blommar upp hos människor som aldrig under normala förhållanden ens hade själva trott att de besatt mod i den utsträckningen. Medan jag plöjde igenom de här fasorna som beskrevs, råkade jag snubbla över en bok om Albert Speer av Gitta Sereny. Gitta är en österrikisk journalist som har ägnat sig mycket åt att forska och skriva om andra världskriget och hur Tyskland och Österrike genomlevde krigstiden. Hon har även skrivit boken Tyskt trauma, där hon bland annat beskriver sitt arbete inom FN där hon i efterkrigstiden hjälpte kidnappade barn, som placerats i tyska familjer för att de skulle uppfostrats som riktiga arier.

Just när det gäller den här genren, återkommer jag till den med jämna mellanrum. Det dyker ständigt upp nya källor som beskriver de åren då världen skakade. Samtidigt är det ett återkommande tema i samhället där man regelbundet påminner om vad som har hänt och vad som inte får hända igen. Tyvärr är det väl så att medan man minns och visar gamla dokumentärer och gör nya, ger ut gamla böcker och skriver nya om ämnet, pågår liknande brott mot mänskligheten i andra delar av världen. Det är konstigt att det är så svårt att stanna upp jämföra då och nu och se att det faktiskt har börjat hända igen och visa att man har lärt sig av historien och sätta stopp för krigen en gång för alla.

I och med att jag hittade Gitta Sereny öppnade sig återigen ett nytt läsområde för mig. Ett som fascinerade då för 17 år sedan och har fortsatt att fascinera till dags dato.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ryssarna forts.

Övertygelsen om att vi under livets gång träffar människor som hjälper oss att utvecklas, har jag flera gånger om fått bevisat här i livet.

Samtidigt som jag avslutade min Dostojevskij, hade jag stiftat bekantskap med en kille som var mer klassiskt påläst än vad jag var. När vi diskuterade klassiska ryssar började han spruta ur sig namn som en kulspruta.

Ett av alla namnen som fastnade var Michail Bulgakov. Han föddes 1891 och dog 1940. Hans arbeten sågs som sovjetfientliga och han blev på grund av detta undanträngd från de etablerade kulturkretsarna. Boken som jag fick i min hand, var Mästaren och Margarita.

Bokens baksidestext:

En mystisk främling uppenbarar sig i Moskva. I hans sällskap finns en naken kvinna, en man i jockeymössa och en jättelik svart katt som röker cigarr och skjuter pistol.

Jag menar, vem kan motstå en sådan beskrivning. Bisarr, full ryska traditioner och för att inte glömma det viktigaste, kampen mellan gott och ont.

Sen följde efter hand utforskandet av Maxim Gorkij och hans resa genom livet i hans triologi. Den var full av solsken och fattigdom och upptåg och riktigt trevlig att läsa. Min ryska resa fortsatte med Alexander Solzjenitsyn och hans Gulag böcker. De var intressanta att läsa i förhållande till böckerna om koncentrationslägren i Europa och upptäcka liknelserna och de trasiga, mänskliga öden som drabbade de som fanns inlåsta i Gulagen, men i längden var de deprimerande, så de böckerna tillhör inte de som står på min lista att läsa om.

Boris Akunin tillhör visserligen inte klassikerna. Men hans deckare som utspelar sig oftast i Moskva miljö men hans huvudperson Erast Fandorin i centrum. Jag får alltid en upplevelse av att ute faller stora snöflingor i lugn och ro, lyktornas ljus blir allt gulare och med avskärmad och i en hörna i en skugga sitter Fandorin och funderar över lösningen av gåtan. Det är en känsla som får mig att må bra.

Sammanfattningsvis kan jag säga följande om min upplevelse av de klassiska ryssarna. De var trevliga att läsa, jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten. Av klassikerna är det kortnovellen om Bobock som alltid kommer att vara min favorit. Och jag ser fram emot varje bok av Boris Akunin, jag är övertygad om att han en dag kanske kommer att bli en rysk klassiker.

Det är inte det vi läser, utan det vi kommer ihåg som gör oss lärda.

Francis Bacon

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ryssarna

Måndagen den 28 Februari 2011

Efter att lätt ha skummat forskning om hjärnan och dess utveckling, har jag kommit fram till att de har helt rätt. Den generella uppfattningen är att hjärnan mognar klart någon gång vid 25 års ålder. Jag har alltid hävdat att min hjärna befann sig vilande fram till jag var 26 och då kom den igång på fullt. Jag hade dock matat in rätt mycket input fram till jag var 26, men jag hade nog aldrig analyserat vad det var jag matade in.

Men vid 26 började jag verkligen TÄNKA! Detta påverkade mitt litteraturval, så till vida att jag då och då bestämde mig för att läsa en klassiker och försöka komma ikapp alla det andra som läst dem, i skolan, eller bara för att det är skoj. Jag hade mina klassiker som hägrade, och det var de ryska klassikerna. Av någon konstig anledning låg där aldrig något krav, varken i grundskolan eller i gymnasiet på att vi skulle läsa dem. Elller så var det bara vår klass, alla andra som jag har pratat med har på något sätt kommit i kontakt med den ryska litteraturen. Så, även om min hjärna fick sig ett riktigt ordentligt uppvaknande vid 26, dröjde det ändå 14 år innan jag gav mig i kast med Ryssarna.

Först då kände jag mig mogen, eller så var det så att det var lästorka på allt annat och det var bara de som var kvar att läsa. Och där stod en tjock svällande Dostojevskij i bokhyllan i sitt lätt skära överdrag.

Brott och straff. Även om jag kände mig ganska mogen för att ta mig an de STORA, så tvekade jag ändå lite. Sen öppnade jag pärmen och började läsa, och läste och läste, mest fnittrandes. Dostojevskij torra humor, det ryska tungsinnet och den hårda ryska vintern och de usla förhållanden som beskrivs i boken är ändå sammanlänkade med en kärlek som skiner igenom. En kärlek till ryssland. Hans persongalleri är omfattande och man fastnar gärna hos en av och sen tycker man riktigt illa om någon annan, men det är så det ska vara.

Efter Brott och straff, gav jag mig på Bröderna Karamazov och Idioten och jag upplevde samma känsla av tungsinne och torr humor blandad och fortfarande kärleken till ryssland eller kanske är det så att hans kärlek riktar sig med till det härdade ryska folket. Jag var i varje fall färdig med Dostojevskij och började vända blicken mot annan litteratur när jag fick en lite underbar pärla i handen. Det var en kortnovell av Dostojevskij som heter ”Bobok”.

"Bobock" är en småunderhållande skröna om händelser på en kyrkogård en dag när en man dras dit av en begravning han egentligen inte är särskilt intresserad av att gå på. Det är en lättsam text, "mystik och fars i en egenartad blandning" som den beskrivs i presentationen.

Julle Catahya 2002

Tog mig friheten att citera Julle, eftersom hans beskrivning av Bobock är så mycket bättre än min hade kunnat bli. Har man möjlighet och någonsin får denna novell i sin hand, så läs den! Det är alltid intressant att få reda på vad som händer efter att man har kommit ner i jorden och fått nya grannar.

Det som skrevs utan möda, läses i regel utan nöje.

Samuel Johnson

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Carlos Castaneda

 

Carlos Castaneda

Resan till Ixtlan, Samtal med Don Juan, The art of dreaming.

Visst, delvis är böckerna flummiga och riktigt out there, men ändå så slukade jag dem från pärm till pärm.

Jag köpte inte allt som Don Juan förmedlade i sin lära, men jag köpte vissa saker, som till exempel att man bör söka sig sin egen plats i rum där man vistas. Vilket inte behöver så mycket övning som Carlos gick igenom, för jag har insett genom åren att man gör det helt naturligt. Det finns alltid en plats där man känner sig mest bekväm att sitta, stå eller ligga i ett rum.

Det som dock fångade mig mest med Castaneda var hans drömlära. Den fick igång min fantasi och jag testade mig fram genom flera av hans övningar. Ibland lyckades jag så bra (vill jag gärna tro själv) att jag fick andan i halsen av rena förskräckelsen, andra gånger fungerade det inte alls.

Men det är så det är, med lite mer övning kanske man hade kunnat uppnå Castanedas nivå. Jag är väl medveten om att det finns två sidor av Castanedas anhängare, en som säger att han naturligtvis upplevde allt han skriver om och att Don Juan finns, andra sidan förnekar både upplevelserna och Don Juans existens. Må vara vilket. Tankvärd läsning är det i varje fall.

När jag sent om sider snubblade över Castaneda, var böckerna svåra att komma över eftersom de slutat tryckas i ny upplagor. Men för ett par veckor sedan trillade det in ett mail från Bokbörsen (en sida jag varmt kan rekommendera) och där hittade jag Castaneda guld.

Nu ståtar lite slitna ex av hans böcker i min bokhylla och väntar på omläsning. Jag ser fram emot att förnya bekantskapen.

Det finns inga moraliska och omoraliska böcker, bara bra eller dåligt skrivna.

Oscar Wilde

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Göran Grip, Richard Bach och Neale Donald Walsch

Av all den New Age litteratur som jag tog mig igenom finns det fyra stycken som har fastnat hos mig och som jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Den första är Göran Grips, Allting finns. Den boken talade högt till mig. Från allra första sidan slukade jag boken och tänkte med förundran, det finns andra som känner så som jag gör, han har gjort det långt innan mig. Det var en värmande upplevelse. Det är synd att Göran Grip slutade ägna sig åt läkaryrket, det hade behövts lite fler läkare med den inställningen som Göran Grip hade. Om han hade fått arbeta som han ville och inte behövde försvara allt och arbeta i motvind, så hade vården idag kanske sett lite annorlunda ut. Men nu handlade inte boken om vården, även om den berörde den. Den handlade om Göran Grips vilsenhet och sökande efter sin egen andlighet. Sitt inre. Det finns två saker som jag utan ansträngning och utan att behöva tänka efter kommer ihåg från boken. Den första är Göran Grips beskrivning av hur han fokuserade för att förstärka sina positiva tankar och önskningar för att de skulle lättare komma till honom. Han hiss, som han laddade uppe i hjärnan och skickade in i sitt eget inre, och som gav utdelning. Gjorde det lite lättare för honom. Jag måste erkänna att när det gäller Göran Grip så blev jag lite ’star struck’, så när jag hittade hans mailadress på internet, skrev jag till honom och tackade honom för boken, (gör jag inte vanliga fall, har bara gjort det vid ett annat tillfälle, men det tar vi senare) och till hans heder, så svarade han mycket vänligt inom ett dygn. Det är storhet, i mina ögon.

Den andra är Richard Bach, The Bridge across forever. Boken handlar om Richards sökande efter sin soulmate. Hans sökande kastar honom från den ena famnen till den andra, utan att han hittar det han söker efter. När fjällen till slut faller från hans ögon, visar det sig att soulmaten varit där, bredvid honom hela tiden. Och då har jag bara kommit halvvägs in i boken. I andra delen berättar Richard om sökandet i sig själv, om sina försök att genomföra ut-ur-kroppen experiment. Bilderna som hans text skapar i min hjärna när jag läser om hans försök är vackra, verkliga och samtidigt abstrakta. Bara den upplevelsen gjorde att boken hamnade högt på min lista. Jag har sett att Richard Bach skrivit fler böcker om sitt sökande och om sitt liv innan och efter Bridge boken. Men jag har aldrig känt något behov av läsa mer av honom (vilket är ovanligt för mig), jag är helt nöjd med att ha läst The Bridge. Även nu så här många år efteråt känner jag mig lite varm och glad när jag skriver om den.

Den tredje är Neale Donald Walsch’s, Samtal med Gud. Jag tror inte på Gud i den bibliska meningen, men jag tyckte om upplägget av boken, frågor och svar. Det kom ingen större uppenbarelse med den boken, men den fick mig att tänka efter, att fundera över orsak och verkan. Den aktiverade min hjärna och det var en behaglig upplevelse, jag tror att den öppnade mitt sinne för att ta till mig saker och ting lättare. Att inte vara riktigt så enkelspårig som jag var. Att börja tänka utanför ramarna.

Böcker har sina fördelar jämfört med människor. De sätter tankar i rörelse, vilket människor sällan gör. De tiger också så länge man inte ställer några frågor till dem.

George Brandes


0 kommentarer | Skriv en kommentar

New Age

Tisdagen den 22 Februari 2011

New Age drabbade nog alla (nu generaliserar jag grovt) på något sätt. Mig drabbade det hårt och oväntat. Från att ha varit bekantskapskretsens Tomas Tvivlaren, flög jag fritt med huvudet före in i en värld av, andar, guider, meditation och sökande på tidigare liv. Nu med facit i hand och lite mer sansad tänker jag tillbaka på den tiden med ett litet generat leende. Mitt nya sökande förde in mig i en del av litteraturen som var, även den, helt ny för mig.

Den allra första boken, ett trevande försök till självförverkligande, var Älska dig själv, av Wayne W Dyer. Jag trodde att jag hade hittat lösningen på alla mina problem. Tyvärr så kom jag inte ens till kapitel två i den boken. Den sade mig inget, eller så var det så att jag kände igen mig i det negativa men hade inte förmågan att omsätta Dyers visdomar till något vettigt som kunde hjälpa mig. Eller så var jag bara inte mogen för det.  

       

                                                                                   Ju mer vår bekantskap med goda böcker växer, desto mindre blir den krets av människor i vars sällskap man finner nöje!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fantasy genre, Terry Pratchett och engelska

Måndagen den 21 Februari 2011

Så här med facit i hand och många år klokare, ser jag klart och tydligt hur människor som har kommit och gått i mitt liv påverkat och utvecklad min läsning. Lite envist har jag fram till mitten av 90 talet ägnat mig åt att döma boken efter omslaget. Fantasy genre hade jag helt förkastat efter att faktiskt ha försökt läsa en Eddings bok men den lyckade inte fänsla mig och sa mig inte speciellt mycket heller. På den här tiden hade jag en nära vän som var helt fräls på fantasy och försökte få mig att läsa fantasy böcker. Jag vägrade envist.

Till den dag då jag fick i min hand Terry Pratchetts Magins värld. Min kompis var helt övertygad om att jag skulle tycka om dem. Där stod vi framför bokhyllan hemma hos henne och jag höll i min hand två böcker varav en var på engelska. Jag stod och velade, menade att jag inte klarade av att läsa engelska. Kompisen envisades med att om jag kom att tycka om den första skulle jag med säkerhet vilja läsa den andra och då var engelska det enda alternativet, likaså de andra böckerna i serien. Jag gav med mig och tog böckerna och åkte hem. Innan jag åkte hade jag dock garderat mig och hade med mig fyra Pratchett böcker hem. En på svenska, tre på engelska.

Den eftermiddagen öppnade jag Magins färg och landade i Diskvärlden, stiftade bekantskap med den misslyckade Trollkarlen Rincewind och hans följeslagare Tvåblomster och kofferten av Inteligent Päronträ+, som i denna första bok gav sig av på en resa som började i Ankh-Morpork och slutade vid Diskvärldens kant.

Det var högsommar, plågsamt varmt ute, alla fönster öppnade för att släppa in den lilla svalka som fanns och framför en surrande fläkt satt jag och slukade böckerna om Diskvärlden och skrattade så jag grät när jag såg mänskligheten genom Terry Pratchetts ögon och ord. Det var underbart roligt, och lärorikt om fördommar som finns runt om i världen.

I Pratchetts böcker, har min favorit nummer ett, alltid varit Rincewind. Denna misslyckade trollkarl som blev trollkarl bara för att han hittade i bilblioteket på Osynliga universitet och kom överns med Orangutangen som var bibliotekarie där. Rincewind dolde aldrig att han var feg, detta är en man som kan kalla på hjälp på femton olika språk och springa snabbt ifrån alla illavarslande situationer. Trots dess kvalitativa egenskaper, lyckas han alltid hamna mitt i röran och klara sig därifrån men livet i behåll och oftast utropas till hjälte.

Med andra ord var jag fast. Jag slukade böckerna och gör så än idag, Pratchetts böcker ligger som nummer ett på min lista på böcker att läsa om. Magins finns i dem varje gång man börjar på fösta meningen. Naturligtvis har man sina favoriter, men om man ska börja läsa Pratchett så har man nog glädje av alla böckerna.

Terry Pratchett har även skrivit en bok som är underbar, tillsammans med Neal Gayman som heter Good Omens. Den handlar om jordens undergång och har ett helt underbart persongalleri som med gemensamma krafter stoppar undergången. Jag är så tacksam för att de finns till, och för att de står i min bokhylla och jag kan bara ta den när jag vill och läsa om. Det är lyx för mig.

 

I början på 2000 gjorde ett första och enda besök på bokmässan i Göteborg. Och just det året när jag befann mig mitt i Diskvärlden så fanns Terry Pratchett och Neal Gayman på plats. Där stod jag och tittade på mannen som fick mig att skratta högt och det enda jag kunde tänka på var "gud vad han är kort".

Och engelskan? Den blev etablerad hos mig, jag började läsa mer och mer engelska böcker. Med påföljden att jag ibland fick tag i en engelsk som jag läst på svenska och vice versa. Det var då jag upptäckte hur dåliga vissa översättningar är. Idag vad gäller mina favoritförfattare så väljer jag oftast den engelska versionen.

Även om jag inte längre har kontakt med kompisen som introducerade mig för Pratchett och fick mig att läsa böckerna på engelska, kommer jag alltid att vara tacksam för det. En sådan utveckling av självet är den största gåva någon kan ge. 

 

.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0060853980
Att läsa en bok för första gången är som att få en ny vän; att läsa om den, är som att återse en gammal bekant!

Kinesiskt ordspråk

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Internet och Mrs Pollifax

Måndagen den 21 Februari 2011

I och med att internet öppnade upp sig för mig, uppstod också behov av ett användarnamn. Mina vänner som var världsvana inom nätanvändandet och visste allt om virus och identitetsstöld präntade in att anonyminet var det man skulle satsa på.

Dorothy Gilman som har skrivit en hel serie med Mrs Polifax deckare, gjorde mig till en fan med sin huvudperson. Änka i 60 års åldern som har tröttnat på sina pelargoner och antimakasser och vill ha lite spänning i livet. Genom otippade omständigheter blir hon anlitat av CIA och börjar sin resa till världens alla hörn. Böckerna om Mrs Pollifax är roliga och spännande. Dorothy Gilman har skapat en kusin till Miss Marple, de använder sig båda av sin kunskap om människor och relationer mellan människor. Mrs Pollifax är dock lite mer livlig, lite mer sugen på att svinga sig i lianerna även om hon inte gör det i någon av böckerna. Men hon har glimten i ögat och tar sig an alla uppdrag som hon får genom CIA med entusiasm och öppet sinne.

Denna person som jag inte delar speciellt många egenskaper med tog jag som användarnamn allra första gången jag behövde ett. Sen har hon hängt med i alla år.

Internet och tillgången till internet (detta var tiden med tjutande telefonuppkopplingar) tog min läslust till en ny nivå. Jag kunde söka och leta efter information som fanns beskriven i böckerna jag läste och detta förde mig till nya böcker om nya ämnen. Inom några få år hade min lista på böcker som jag ville läsa, växt till flera sidor i anteckningsboken och verkade inte få något slut. Men jag håller på att beta av den, långsamt men säkert. Problemet är att med varje bok finns det minst fem nya ämnen som dyker upp och som man vill undersöka och läsa mer om. Och i allt detta behov, finns de gamla som jag vill och har behov av att läsa om.

 

Det värsta med nya böcker är att de hindrar oss från att läsa de gamla.  ;-)

Joseph Joubert


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nyare inlägg